RSS

Luckan som kom hem!

01 Jan

Michelle har inte varit hemma i jul. Hon har varit hos Exfotingen som har bosatt sig i Skellefteå. Hon åkte dit redan den 20 december, med flyg.

2010-12-20 013 (500x375)Michelle har aldrig flugit förut, bara åkte en massa tåg med pappa. Detta skulle bli något nytt för henne. Hon skulle åka själv, med så kallad assistans från SAS. Det innebär att man följer med barnet som ska flyga, ända fram till gaten. Man får sådeles gå genom säkerhetskontroller och dylikt innan man lämnar över ansvaret till SAS personal, samt till en plastficka som hängs runt barnets hals. I plastfickan så finns biljettinformation, boarderpass, eller vad det nu heter och allt möjligt om vem som lämnar och vem som hämtar och så vidare.
Jag förstår inte varför inte flyget kan ha vanliga benämningar på sina biljetter, utan att det ska verka så förbannat märkvärdigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Denna dag, då Michelle skulle flyga var dagen efter den dag då halva Europa ställt in sina flyg. Man fick sådeles kolla lite extra på vad som verkligen gick, och vilka flyg som var inställda. Det var nämligen långt från över med det Europeiska flygkaoset. Till råga på det hela så åkte vi tåg till Arlanda. Ett så kallat regionaltåg, med över tre timmar till godo tills vi skulle gå ombord på flygplanet i fråga. Ja, inte jag, bara Michelle förstås. Jag hade ett annat regionaltåg att hoppa på, som gick raka vägen hem till Norrköping.
Jag hade nog funderat både en och två gånger om det rörde sig om ett X2000-tåg. Dessa tåg var i princip samtliga, försenade.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Jag vet inte om det berodde på att det var ovanligt gott om plats på spåren denna dag, men tågen gick i tid för mig. Enda problemet var en lite försening i Stockholm, så om vi kan få bort den destinationen från SJ så ska nog vartenda tåg snart vara i tid. Ja, då behöver vi ju kanske inte alla dessa problematiska X2000 heller. De kan ju tjänstgöra som tunnelbana, så kan stockholmarna åka runt och imponera på varandra med sitt språk, bestående av vartannat engelskt ord, hämtat från amerikansk TV och media. Vi kanske t.o.m. kunde ge dem en egen valuta, så skulle de slippa förstöra vår egen svenska krona med sin inflation i framförallt restaurangpriserna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA         På tal om restauranger så hade vi bunkrat upp rejält med smörgåsar, som det naturligtvis var julskinka på, eftersom att vi nyligen hade griljerat vår skinka. Lite tzatziki också, samt lite tomat fick pryda den stora mängd smörgåsar som vi hade med oss.  Tanken var att vi skulle ha en del mackor på vägen upp, någon mera macka under de tre timmar som vi skulle tillbringa på Arlanda innan flyget gick, samt eventuellt någon macka till hemfärden, speciellt om mitt tåg skulle vara sent.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Men, det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. Speciellt inte som det finns Max hamburgerrestaurang innanför säkerhetskontrollen som lockar en nioårig flicka. Det blev sådeles en hel del mackor kvar till hemfärden. Jag behövde alltså inte svälta ihjäl på hemresan.

Jag hade inte en tanke på vad jag släpade med mig i mina fickor. Det är fantastiskt vilken insikt det blev när jag fick ta av mig det ena efter det andra i metalldetektorn i säkerhetskontrollen. Jag hade ändå kommit på att jag hade en lite pappkniv i fickan, som jag gömde på ett ställe innan vi skulle gå genom. Denna lilla kniv glömde jag förstås att hämta sedan. Men, den kanske ligger kvar till den dag då Michelle ska hämtas. Det återstår att se. Hur som helst så började metalldetektorn att spela samba när jag gick igenom. Det var allt möjligt, från mobil bredbandssticka till olika typer av blixtlås, via batterier och kamerautrustning. Men, till sist så kom vi igenom och kunde fortsätta in på den intilliggande Max hamburgerrestaurangen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Sju märkliga fordon, med plog och någon form av soppanordning passerade fram och tillbaka. De röjde snö för fulla muggar. Vi lokaliserade det flygplan som Michelle skulle åka med, och konstaterade att en del plan var mycket stora. Detta var ju första gången som Michelle befunnit sig på en flygplats. Störst av alla var det plan som fraktade de som skulle fira jul i Thailand. Det var en enorm skapelse, som använde hela startbanan för att komma upp i luften. Jag antar i alla fal att den gjorde det, för den försvann runt hörnet, långt bortom den punkt som de flesta andra plan lyfte från. Vi tittade också på den vagn med väskor som stod intill Michelles flygplan. Där någonstans fanns hennes väska. Men, eftersom att den var svart så kunde den inte lokaliseras i mängden. De flesta andra väskor var ju också svarta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Michelle fick, med assistans av en kvinnlig säkerhetsvakt gå ombord på planet innan de andra passagerarna. Där inne tog flygplanets personal över. Jag väntade till planet hade startat innan jag gick ut från inrikesflygets område, bort mot tågterminalen.

På tåget upp till Arlanda så satt Michelle och jag vid ett bord. I Stockholm så fick vi sällskap av två stockholmska kvinnor, samt en tillhörande bebis. Helt plötsligt så kunde vi inte längre samtala med varandra. Hela det utrymme som fanns att samtala i försvann i ett högljutt stockholmrelaterat beteende som om det var viktigt för omvärlden att veta vad just dessa två kvinnor hade att säga.
Hur som helst så fick jag ta till mig mina saker som var en smula utspridda. Min mobila bredbandssticka hade ramlat ur, om det var väskan eller fickan, det vet jag inte riktigt. Det låg i alla fall på golvet. Saknade gjorde dock en liten lucka som såg till att innesluta det lilla SIM-kort som man har för att identifiera sin behörighet på Internet. Ingen fara med det egentligen. SIM-kortet sitter bra ändå.
På vägen hem så satt jag också vid ett bord. Det var ett likadant tåg som det jag åkte till Arlanda med. Vid en liten promenad, till toaletten så fick ag, på tillbakavägen se en lite svart sak på golvet. “Är den här er?” frågade jag de som satt vid ett bord. Och det var det ju inte. Det var min lilla svarta lucka, till min mobila bredbandssticka. Det var samma tåg som jag for upp med, som hade varit i Gävle och vänt. Jag hade dessutom satt mig i samma vagn. Lyckan var total för det mobila bredbandets attribut. Stickan hade återförenats med sin lilla lucka. Som en julskinka, som återförenas med sin gris.

Michelle kommer hem 6:e januari. Vi får hoppas att det fungerar lika bra då med logistiken. Den gången så är det inte lika mycket tid innan planet landar. Efteråt däremot är det en del tid till förfogande.

Annonser
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: