RSS

Godisjakt med GPS!

07 Sep

I förra veckan någon gång, jag vet inte riktigt vilken dag det var så frågade jag Småfotingarna om de ville leta reda på sitt lördagsgodis, i skogen men hjälp av GPS. Det ville de. Och om det var godiset i sig som lockade, eller om det var hela konceptet, det vet jag inte riktigt. Jag menar, just då, vid själva framställandet.
Lördagen kom, och jag hade förutsatt mig att gå till Urfotingen som hade svampen som Michelle och jag plockade på fredagskvällen. Jag gick därför till Hantverksbyn där jag skulle ha öppet hela dagen. Det var ju de s.k. Östgötadagarna. Vi var med där, som en gemensam attraktion, hela Hantverksbyn, Kolmården.
Michelle cyklade till Hantverksbyn. William gick med sin ryggsäck. Han hade mycket saker i den, som han ville ha med sig ner till marmorverkstaden. Det passade inte att cykla då. Det var visst för tungt eller något som det säkert fanns någon märklig logik i.

När jag nästan var framme vid Hantverksbyn så kom jag på att jag inte hade köpt något lördagsgodis. Inte bra. Vad gör jag då? Jag hade ju ingen bil med mig. Jag ringde därför till en kompis och frågade om han skulle till affären under dagen. Och det skulle han. Jag frågade om han inte kunde köpa med sig lite godis, vilket han kunde. Jag förklarade hela konceptet med att leta reda på godiset med hjälp av GPS, och han tyckte det var n god idé. Han uppskattade goda aktiviteter för barn. Han har bl.a. fungerat som s.k. klassmorfar på flera av de lokala skolorna i området. Och under sin vistelse i affären så träffade han mamman till en kompis till Småfotingarna. Han berättade då om idén att leta upp godis med GPS. Den informationen spred sig vidare till pojken i fråga som kom med sin cykel, sladdstoppade i gruset framför marmorverkstaden och frågade när godis-skattjakten var. Jag var inte beredd på detta och hade sådeles inte godis till mera än två barn, som jag såg det i en hast.

Taffligt svarat så undrade jag om han i så fall hade något godis. För vad jag inte hade klart för mig då var att i de godispåsar som jag hade till förfogande så fanns det flera, lite mindra godisförpackningar av olika slag. Han åkte hem, kom efter en stund tillbaka och frågade om det gick bra med en kaka. Och det gjorde det ju förstås. Han hade en chokladboll som han väl kramade lite väl mycket i sina händer. Jag fick lägga den i frysen ett tag, så att den stelnade lite. Den var helt lös och mjuk. Jag skulle ju trots allt ha den i väskan, även om den nu hade plastfolie omkring sig.
När sedan Östgötadagarnas tid var slut så gick jag en sväng, förbi Svintuna Kvarn, upp längs med Svintunabäcken, vidare förbi Krokeks Kyrka och in i den skog som avgränsar det område där Urfotingen bor, med området runt kyrkan, kyrkogården. På vägen så gömde jag godiset. Sedan strålade jag samman med alla tre barnen för att äta lite hos Urfotingen. Efter maten så var det sedan dags för skattjak.

Jag knappade in koordinaterna åt dem, först i min mobil, som ju har GPS inbyggt, sedan i min vanliga bil-GPS. William tog den som var till bilen medan Michelle och den andra pojken tog min mobil. Michelle gick åt ena hållet först, men vände sedan om när jag påpekade att pilen kanske skulle peka in mot mitten, där skatten fanns, och inte tvärt om. De gick sedan upp i skogen, raka vägen liksom. William däremot fick ju instruktioner om vilken väg som låg närmast skatten. Han gick alltså ner på vägen först, som ju GPS:en instruerade honom, följe den för att sedan avvika upp i skogen. Det visade sig inte vara så dumt faktiskt. Han kom visst lite före till platsen. Väl framme så fungerade mobilen bäst. Den hade en punkt i mitten med skatten, och lite ringar runt omkring. Lite som en radar. Problemet var att det ringde i telefonen, och att de svarade. Det var en från bridgen som skulle ha tag på mig. Gott så, men i och med att det svarade så försvann ju GPS-applikationen. De fick leta utan GPS.

Men, nu var de så pass nära att de hittade sitt godis efter en stund. Michelle ringde och ville ha en ledtråd, men så skrek det till, tre gälla barnröster, rakt i örat på mig, via telefonen om att de hade hittat sitt godis.
De gick tillbaka till Urfotingen, dör hon och jag väntade. Där delades godiset upp efter bästa förmåga. D.v.s. jag fördelade det i enlighet med mitt godtycke, och min vetorätt som medlande och konfliktförebyggande sträng förälder. Succén var ett faktum.

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 07 september 2010 i fjäderlös tvåfoting

 

6 svar till “Godisjakt med GPS!

  1. Jessi

    07 september 2010 at 18:30

    Haha, det var mycket jobb för lite godis. 🙂 Men en kul idé. Jag hittar mitt godis utan GPS, det ligger i skåpet i köket.

     
  2. carola

    09 september 2010 at 14:04

    Så påhittig du är FT, du tänker mycket på dina barn ser jag.

     
  3. Katten Carina

    10 september 2010 at 18:23

    Kanske något att prova.. Får man vara med? Jag älskar choklad. 😉

     
  4. Tigris

    11 september 2010 at 11:30

    När jag var liten var det sällsynt att jag fick godis 😦 men bullar fick jag 🙂 !
    Med eller utan GPS så går jag vilse i skogen om jag inte går längs stigen … roligt att dina barn lär sig konsten tidigt.
    🙂

     
  5. mamasoul

    15 september 2010 at 07:56

    Kul grej!

     
  6. Lena

    18 september 2010 at 17:18

    Visst är det kul att få leta efter sitt godis. Lite som vid påsk och man letar efter sitt godis.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: