RSS

En trygg referenspunkt i publiken!

10 Jun

Igår slutade Michelle skolan. De går i skolan två gånger, dagen innan den officiella avslutningsdagen. Alltså, de går i skolan som vanligt på onsdagen, i det här fallet. Sedan så är torsdagen avslutningsdag. Denna avslutning flyttas till kvällen innan. De går alltså torsdagens pass, på onsdagens kväll, efter ordinarie dagsverke på onsdagen. Hängde du med?
Avslutningen är utomhus. Vi föräldrar, och andra intresserade får stå och titta på. Förr var det mitt på en gräsplätt, vilket gjorde att de vanliga, ”gäller-inte-mig-och-mitt-barn-föräldrarna” tog plats närmast, medan övriga inte fick se mycket. Numera är det nedanför en slänt. Det blir en naturlig ”läktare” liksom.

Av någon anledning så gäller det lite av samma sak, som när det var en plan gräsplätt att stå eller sitta på. Folk ställer sig högst upp i en ring. Sedan fylls det på, bakom. Till sist så kommer det några som sätter sig i slänten på sina filtar, med sina korgar. Det är nämligen sagt att man ska ha fikakorg med sig, och ta det i gräset, efteråt. Det vore trevligare om alla barn och föräldrar i klassen kunde samlas på samma ställe, i samma land. Nåja, vi brukar inte vara speciellt tidigt på plats. Jag har dock lärt mig att ingen vill gå framför de andra, eller alltså ens sitta längst fram. Så vi gjorde det. Ja, satte oss framför alla andra.
Jag hade med mig, förutom vår fikakorg, som förresten William fick bära ett paraply. Det visade sig vara bra att ha med sig. Till saken hör, att om det blir regn, så kommer allt att flyttas in, i gymnastiksalen. Det är en liten hall. Då får föräldrarna vara kvar utanför, och missar sådeles avslutningen.

Än har det inte blivit så, men en dag så kanske det regnar så pass mycket att det blir hög efterfrågan på stetoskop, och att föräldrarna lämnar avtryck efter sina öron, utanpå gymnastiksalens väggar.
Regnet kom lagom tills de hade börjat. Inte så mycket till en början, men lite mera, lite senare in i avslutningen. Jag tog upp mitt paraply, var farligt nära grannen till höger med en av paraplyets spetsar samt lät William krypa in under dess vänstra sida. Jag försökte att krypa ihop så gott det gick. Jag antog att de som satt bakom möjligen fick störd utsikt av mitt regnskydd. Men ingen sa något, och inget frågade jag. Jag vände mig inte ens om för att se några miner. Säkrast så.

Allt flöt på (Ja, inte så. Så mycket regnade det inte) Det blev en kort samling i klassrummet, med sedvanlig blomutdelning samt en CD till alla barnen, med bilder från året som gått. Kaffekorgen kunde, om man så vill tas upp inne i klassrummet. Men när någon gick därifrån, så följde den ena efter den andra efter. Människan är ju trots allt ett flockdjur, även om denna typ av beteende snarare påminner om ett fiskstim.
Jag tyckte att det blev, först väldigt trångt att fika i klassrummet, sedan väldigt tomt, så jag föreslog för Småfotingarna att vi kunde fika hemma, och se på Avatar medan regnet blötte ner den ena gräsmattan efter den andra utanför väggar, dörrar och fönster. Michelle ville stanna kvar först, men när Avatar kom på tal, så ändrade hon sig.

Michelle gillar att uppträda. Avslutningen med klasserna som sjunger olika sånger är ju lite av ett uppträdande. Det är deras avslutning, men samtidigt en uppvisning för föräldrarna, på något vis. Det är alltid lika intressant att se hur barnen flackar runt bland folk med sin blick. En orolig min förbyts i en glad vinkning med armbågen rakt ner längs kroppen. Diskret, men ändå så att det syns lång väg – att barnet precis har hittat, just sina föräldrar i folkhavet. Det är viktigt att bekräfta sina föräldrars närvaro och få en trygg referenspunkt i publiken.

Med kaffe, muffins, kakor samt en äppelmazarin och lite saft så avlutades dagen med en två och en halv timme lång film – Avatar. Sedan var det dags att säga godnatt.

Annonser
 
 

4 svar till “En trygg referenspunkt i publiken!

  1. mamasoul

    11 juni 2010 at 08:47

    Det lät vettigt att placera föräldrar/syskon i en slänt… Själv är jag dryga 160cm så jag ser nästan aldrig något på dessa avslutningar… Febrilt letande efter små gluggar hör skolavslutningen till för min del…

     
  2. MalinT

    11 juni 2010 at 14:33

    Tror vi är dom ända i hela Sverige snart som INTE har sett Avatar och inte har några planer på att se den heller…

     
    • Fjäderlös Tvåfoting

      13 juni 2010 at 16:01

      Jag trodde att det var en barnfilm, men det var det ju inte direkt. Lite tunn historia, men fina effekter.
      Det var ett bra alternativ till att fika i regnet.
      🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: