RSS

Ko-Bingo! (hela historien)

18 Sep

Stannar du vid en milsten?

Vi var ute på en liten utflykt idag, lördag, den 12/9 2009. En utflykt som hade ett specifikt mål.
Vi passade på att göra lite tätortssafarier också, efter som det bjöds in till det, längs vägen. Alltså, det fanns tätorter, på listan, som inte var officiellt besökta, allt enligt tätortssafariens regler. Vi höll oss sådeles inom Östergötlands gränser.

Vi hade fått nys om något märkligt, som gick av stapeln, i Ljusfallshammar, denna dag. De hade något som kallades för Mjölkens Dag. Men det var egentligen inte det som fångade vårt intresse. Det var en detalj, i denna dags program som verkade intressant. Det skulle nämligen anordnas Ko-Bingo. Jag hade visserligen föresatt mig att vila denna helg, dels för att bli kvitt min förkylning, men även för att det varit mycket, med jobb en tid nu. Detta i kombination med förkylningen krävde att det nu vilades. Men med Ko-bingo i faggorna, så gick det ju bara inte att vara kvar hemma, för att tänka på hur det skulle ha varit, att vara där.

Hela den tvåhövdade skaran av Småfotingar var väl inte helt nöjda med att det skulle behövas gå upp, utan att få sova, halva dagen. Inte för att jag tror att de hade gjort det ändå, men det var något som någon hade fått för sig, och sett sig göra.
Det blev inte så hiskligt tidigt ändå. Jag for naturligtvis upp som en lagårdskatt, som väckt av en galande tupp, redan vid gryningens sista timmar. Jag väckte Småfotingarna, inom lagom tid, för att vi skulle hinna åka vid nio. Det blev dock snarade 09:23. Vi hade inte ätit frukost men tvenne Småfotingar envisades med att det fann frukost på något som det kallade för Mack Donald. Klart att de har mackor, till frukost, tänkte jag. Det hörs ju på namnet. Mack Donald.
Sagt och gjort. Vi åkte till den där macktillverkande snubbe och köpte va sin macka med kalkon på. Expediten var trevlig, men lät oss vänta, då hon tydligen både tog order, tog betalt samt nackade de kalkoner, som fick sätta livet till, för att ge oss lite energi, till att klara av dagen. I alla fall tills vi fått i oss varsin korv.

Väl framme i Ljusfallshammar så stannade jag bilen när vi kört av landsvägen. Den väg som går från Finspång, till Örebro bl.a. Framför oss så hade vi en skylt. En handgjord skylt som det stod Mjölkens Dag på, och som var vägvisande, med en pil. Bakom oss fanns skylten som förkunnade att vi var i, lust Ljusfallshammar. Vägverket blå skylt, med ortsnamnet på. Bredvid bilen stod en milsten. En gammal milsten, för det finns väl knappast några nya milstenar. Jag har sett att dessa milstenar listats, bland andra gamla föremål och platser på Riksantikvarieämbetets hemsida. Man kan söka reda på dem om man vill. Och det vill man väl? Vill inte du det? Jag gick ur bilen, medan Småfotingarna satt kvar i den samma. Innan jag stängde dörren så sa jag: ”Jag kommer snart. Under tiden kan ni ju fundera på vad det där är för något”, samtidigt som jag pekade på milstenen.
Varför jag gick ur bilen är inte intressant. Likaså svaren från Småfotingarna, om vad de trodde att det var för föremål som stod vid sidan av vägen. De hade nämligen inte en aning.
Jag förklarade så gott det gick, men intresset kanske inte var på topp. Detta känner jag igen, från andra sammanhang. Men lår mig påvisa ett antal milstenar, så kommer de snart att upptäcka dem själva, och ivrigt få försöka vara först med att tala om dess upptäckt. I alla fall om man går efter gamla mönster, om hur det har fungerat förut.

Vi kunde nu köra vidare, mot Mjölkens dag, och målet för dagen, Ko-bingo!

 Tryckare, med sin ko!

I Ljusfallshammar så har men ett museum, där det finns det mesta som har med lantbruket att göra. Det tillsammans med allehanda djurhållningsredskap. Det var där, på den gården, och runt ikring om Mjölkens Dag hölls igår. Det var i det sammanhanget vi kom i kontakt med ko-bingon.
Jag hade hört om ko-bingon på radion. Men att det var Mjölkens Dag också, det hade jag missat. Det blev lite tunnelseende, fast med hörseln. Det ekade ko-bingo i skalen så allt annat absorberades bara som ett sorl. Ko-bingo!

 

Min enda riktiga, lite avlägsna kontakt med Ljusfallshammar var en bridgespelare som bodde i Krokek innan han flyttade till, just Ljusfallshammar. Han spelade med den person som är min partner, idag. Och efter flytten till Ljusfallshammar så har han hälsat på ett antal gånger, varit med på någon bridgefest samt så har vi mött hans lag, som då kallade sig för Finspång, i en lagmatch, då vi låg i samma serie, året som gått.

Väl framme vid gården så var det entré. 40 kronor för en vuxen, och gratis för barn. Det var samma summa som tydligen entrén kostar för att besöka, enbart museet. Museet bestod av två ladugårdar, samt loftet p en av ladugårdarna. Det fick plats en himla massa saker, sådeles.
När vi kom fram till grinden, där entrén betalades så stod där två herrar. En av dem var den forna, bridgespelande krokesbon. Tänk, den första man stöter på är den enda man känner, i hela Ljusfallshammar.

När man såg sig omkring, i en hast, precis som man hade lämnat bilen så undrade man lite var ko-bingon skulle gå av stapeln. Det vad gamla, mer eller mindre rostiga fordon och lantbruksmaskiner, överallt. Och där det inte fanns lantbruksmaskiner, där var det marknadsstånd eller mer eller mindre vanliga aktiviteter. Man kunde t.ex. köpa kyckling där. Levande kyckling alltså. 70-80 kronor för en liten kyckling, med cowboy-bots. För de ser ju ut som de har bots på sig, som en gammal cowboy hade förr, med sporrar och allt. Ja, nu kanske det inte är alla sorters höns och dess kycklingar som har det. Vad vet jag. Men detta fick bli mitt samtalsämne med den kyckling- och hönsförsäljande tjejen bakom burarna. Hon sålde även ägg, kanske ska tilläggas. Och dess gick nog åt betydligt bättre, än de levande fåglarna.
William tyckte att vi kunde köpa en kyckling. Han hade inte någon som helst förstålelse för att det rent av kanske inte var tillåtet att ha höns där vi bor. Jag såg inget praktiskt i att köpa en till middag heller. Det verkade lite bökigt, att nacka den, och sedan, framförallt, plocka fjädrarna.

Det fanns även en scen, där det spelades mer eller mindre bra, på både elektroniska instrument, dragspel samt allehanda trädgårdsredskap. Det var säkert den lokala artisteliten som samlats ihop, för denna tillställning.
Vi gick dock mest förbi denna scen. Det var mycket att se nämligen, på olika platser i området. Vi tog några lotter, samt spelade på ett osthjul. Det var alltså ett rouletthjul som hängde på väggen. ”Detta är ett osthjul”, sa kvinnan bakom bordet, samtidigt som hon pekade om hjulet. Jag gick fram till hjulet, och sniffade lite på nära håll. ”Jag är visserligen lite förkyld, men det tycks inte lukta ost alls”, sa jag medan kvinnans neuroner försökte att få ihop poängen med det hela.
En annan kvinna köpte också lotter, samtidigt som vi. Hon vann något. Vad det var kommer jag inte ihåg. Måhända så var det en tändsticksask, med en broderad ko på. Hon hade nu siktet inställt på osthjulet. Men hon tyckte inte att de skulle behöva dra runt hjulet, bara för en spelare. Så hon lyckades på något konstigt vis övertala mig att spendera en tia, och vara med. Nu vann hon igen.
Du jag kommer hem till dig på en frukostmacka på måndag”, sa jag till henne medan jag försökte att se ut som en god förlorare, samt ge illusionen av att jag var glad för hennes skull.

Nu började det att dra ihop sig. Alltså, snart så hade vi lokaliserat en ko. Det behövs nämligen en ko, för att spela ko-bingo. Ja, det behövs ibland flera, visade det sig.
Några kor stor uppställda vid en lagårdsvägg. Där mjölkades de både för hand och med maskin, allt i syfte att visa hur det gick till. Ja, ibland så träffade fatiskt den handmjölkande mannen i hinken, med strålen av mjölk. Det verkade annars vara svårt att veta var det hamnade, då kon i sig, skymde det mesta av sikten för den mjölkande, som väl mest hade kinden mot kossans entrecote, om uttrycket tillåts. Det var de omaka parens tryckare. Och ändå var det långt ifrån kvällens sista låt på scenen. De var dock tämligen överens om takten, och vem som förde. För det gjorde kon. On förde ett jäkla liv, där hon stod och råmade, medan mjölken rann ut i höet.

Korna behövde alltså mjölkas, innan de kunde släppas ut i hagen. Det var också en av anledningarna till att det rycktes lite varstans under de stora djuren.
En bit från korna fanns hagen. Den hage som rutats in, till förmån för ko-bingon.
Utanför ett av hörnen på hagen fanns ett bord. Där kunde man alltså köpa sig ett nummer.
Äh, ja, alltså inte med tanten som stod där. Inte ens med kon. Man köpte alltså bingonummer. (Begriper du väl?)
Men nu råkade det vara så att alla nummer var sålda. Det fanns inte en lite uslig ruta att köpa, så att man kunde vara med på bingon.
Men då, i samma ögonblick så kom det fram en ny ring med sifferlappar på. Det skulle bli en omgång till, efter den första. Vi stod nu först i kön, och kunde därmed välja vilket nummer vi ville. Bredvid oss stod en dam, som också tänkte vara med. Samma dam som snott oss på både lotterivinsten, som på osten, i osthjulet. Var det någon mening med att ens försöka köpa ett nummer? Var det rent av en komplott, mot just oss, att denna kvinna skulle förfölja oss, likt Alexander Lukas, och han obotliga tur, som förstör för den lika otursförföljde Kalle Anka. Vi var Kalle, Tjatte och Fnatte, i denna serie, skriven av både herr och fru Fortuna. (vilka torde vara tämligen mutbara)

Nu gällde det bara att vänta lite, tills någon ko var färdigmjölkad, så att de kunde släppa in henne i hagen. Under tiden tog vi oss en korv, samt lyssnade på det mest elektrifierade bandet för dagen, som spelade en cover, av Ove Thörnqvist.

Ko-bino – med loc-carb (LCHD)

Lördagens Mjölkens Dag i Ljusfallshammar verkade vara traktens stora samlingsdag. En dag som fick folk i alla åldrar att bege sig till den gård, där det hela gick av stapeln. Det är sådana dagar som behövs, i alla små orter. Men för detta krävs lite ideella krafter, och en slags entreprenörsanda, som kan se till att det finns lite kapital, som kan rullas framåt, och lägga grunden för kommande evenemang. Så fungerar det även med vår egen allsång, som gick av stapeln ett par gånger, i somras, på Sandviksbryggan.

Det dröjde inte så länge efter det att vi hade köpt varsitt nummer till ko-bingon, innan det drogs fram en ko, mot den hage som rutats in i 100 rutor, där var och en av rutorna motsvarade ett specifikt nummer i ko-bingon. Kon var inte så sugen på att gå in i hagen. Den vände tillbaka ett par gånger. Men till sist kom den in i hagen.
Ko-bingo går alltså ut på att, den första rutan som kon skiter i, det är alltså det numret som har vunnit. Och vad jag har förstått så skiter kor oftare, än man kanske kan ana. Det var i alla fall vad folk sa. Kon var nymjölkad också, vilket tydligen var en förutsättning, för att den skulle kunna släppas ut, i hagen. Den hade både nummer och namn samt statistik över hur mycket den mjölkade per år, samt hur hög fetthalt det var i hennes mjölk. Det är tydligen olika på olika kor. Det är kanske därför det finns standard- mellan- och lättmjölk. Det har med vilken ko som mjölken kom ifrån att göra. Minimjölken kommer från kalvarna eller från de kor som gått på GI-kost. De som äter lo-carb-hö-diet. (LCHD) Annars så är det, för oss andra getternas kid som gäller om man vill banta. di-get! (Oldberg, ring mig se´n!)

Den enväldige domaren i ko-bingon talade och berättade om korna, och hur de fungerade. Hans berättelser stämde nog ganska bra, förutom en sak. Kor skiter inte så ofta som det sades. Kon rörde sig knappt i början. Den som hade nr 1 låg riktigt bra till. Men efter en stund så kom den igång, och rörde sig lite.
Folk stod flockade runt hagen. Ja, kanske mest på två av kvadratens fyra sidor. Och det kanske var därför som den gärna höll sig till de andra två sidorna.
Man fick inte påverka kon att röra sig i någon riktning, som kunde tänkas gynna sitt eget nummer. Annars så var idén intressant, om det stod 100 personer med varsin grästuva i handen, som försökte locka kon, åt just sitt nummers ruta. Och de som hade nummer i mitten, ja de kunde locka åt ena hållet, men springa runt, och locka tillbaka dem, när de kommit över. Det hade ju kanske varit en syn.
Men kon stod där. Den rörde sig lite ibland. Den tittade på folk. Den samlade på sig flugor. Men den sket inte.
Så, när nästa ko var färdigmjölkad så var det dags att göra något åt den ogödslade bingobrickan. Man skickade in en ko till. Nu skulle det väl ändå bli fart på magarna? Det var ju trots allt åtta magar i hagen. Nu skulle det väl bli skita av?

Vi hade ju alltså inte något nummer, till denna, första omgång av ko-bingon. Vi var ju med, först i den andra ”dragningen”. Men vi tänkte beskåda det hela, i alla fall. Det kunde ju bli vår tur (eller otur) när som helst.
Men det tog tid. Folk började gå därifrån. De orkade inte vänta på att blajan skulle falla ur någon av kornas bakdelar. Det blev mindre och mindre folk runt hagen. Folk gick och fikade, tog lotter, tittade på museet eller gjorde något annat. Den uteblivna mockan lockade inte längre. Vi tillhörde några av de sista som fanns kvar vid hagen, trots att vi inte hade något nummer. Men även vi tyckte nog att det kanske var dags att göra något annat, en stund. William hittade en vårtbitare. Han var lite avvaktande inför den stora, gröna gräshoppan. Jag frågade om han ville ha den på sig, medan jag fotograferade. Och det ville han faktiskt. Ja, ville och ville. Han tjatade ju inte direkt om att få den på sig.
Jag tog i alla fall upp den, genom att hålla den i vingarna som var hopfällda, som sig bör, på insektens rygg. Jag satte den på Williams arm. Och som så många gånger förr, när man, mer eller mindre frivilligt haft en vårtbitare på sig, så började den att gå, uppåt. Så gör den jämt, i dessa lägen. Och om man tittar på den så ser det ut som om den har ansiktet som mål. Som om den visste, att där är ett bra ställe att bita på. Det är som om en vet att det inte är någon mening med att bita i ens kläder. Och det ser lite otäckt ut, då den kommer närmare och närmare ens visuella organ.
Efter en stund, när vårtbitaren närmade sig Williams axel så tyckte han att det var nog ”Ta bort den nu!”. Och det gjorde jag.
Under tiden så hade korna – inte skitit alls.

Så nu var det verkligen dags att göra något annat en stund. Som att hoppa bland de inplastade höbalar som stod i en ring, med löst hö i mitten, och som fungerade som hoppborg för barnen.

 

Småfotingarna i museiföremålen!

Efter att den första kon hade fått sällskap, av en ko till, i ko-bingon, i lördags, och de flesta av åskådarna hade gått iväg, och gjort något annat en stund, så var det dags att fylla på med ytterligare kor. Att det kom in en tredje ko i hagen, där ko-bingon hölls, vid Mjölkens Dag i Ljusfallshammar, det märkte vi inte, just då. Vi var nämligen inte kvar vid hagen, just då.

    

Det skulle ju inte vara så komplicerat. Det var ju bara att krita upp ett rutmönster, sälja lite bingonummer, släppa in kon, som bara hade att skita, i en av rutorna, som då gav den siffran, som vann 500 kronor. Ev. spill, som stänkte utanför gav 100 kronor. Dock max fem rutor.
Och allt hade ju gått enligt planerna. Allt utom en sak. Att kon inte sket.

 

Under tiden som korna gick av och an, inne i hagen, så gick jag och Småfotingarna runt lite inne i museet. Det var en hel del där att se på. En del saker visste via alla vad det var. En del andra saker visste jag vad det var, men Småfotingarna hade inte en aning. Ytterligare några föremål hade ingen av oss någon idé om vad et skulle kunna vara. Jo, idéer kanske vi hade, men det stämde nog inte så bra. Jag fick frågan om vad det var för föremål som stod på ett bord. Det var några gamla skrivmaskiner, och räkneapparater. Var det så länge sedan de användes? Är man så gammal, att man ser det som ett naturligt föremål, som dagens barn inte har en aning om vad det är? Vet de verkligen inte vad en skrivmaskin är?
Måhända kanske en vanlig skrivmaskin kan bli till ett intresse. Ett maskinellt, samt motoriskt pedagogiskt riktigt redskap, som används, för att det är ovanligt. Ett skapandeinstrument, som likt en pensel, eller en krita tar fram de kreativa generna, som av tidens tand och teknikens framfart, legat i dvala, ur en generation, till en annan.

    

Det fanns mycket maskiner där, i museet i Ljusfallshammar. Det fanns maskiner ute, samt inne i två ladugårdsliknande byggnader. Det fanns olika former av hästvagnar. Det fanns bilar. Det fanns ett loft, med allt som man kan tänka sig i dåtidens samhälle, oavsett tid, de senaste hundra åren.
Medan vi gick omkring, inne i det som väl kan kallas för huvudbyggnaden av museet, med sin kaffeservering, och provisoriska scen så fick vi en liten föreläsning om mjölk. Vi registrerade kanske inte så mycket av vad som sades, men det fanns där, som ett bakgrundsljud. Det var som om en av de gamla radioapparaterna som stod på en hylla, hade varit igång. ”Gråt inte över spilld mjölk”, var i alla fall slutorden. Och vi hamnade nog ganska så synkroniserat, i tid, med kvinnan som talade om mjölk. För precis som slutorden, om den spillda mjölken kom ur kvinnans mu, via mikrofonen, och ut i högtalarna, så var vi på väg ut ur byggnaden.

Det var lite svårt ibland, för Småfotingarna, att låta bli att ta på, och röra vid se olika föremålen. Och eftersom jag inte visst graden för hur pass föremålen var vidrörbara, så blev det en del förmaningar, och förbud, samt en del påbud, med syfta att ändra riktning, så att fokuseringen sköt bort från ett pillvänligt föremål, till ett lite mera stabilt föremål. När jag gick upp på loftet och tittade ner, så fick jag se tvenne Småfotingar, sittandes i var sin traktor. Detta föranledde mig att ringa ner, och be dem komma upp, dit jag var. Det gick nämligen fortare att ringa till Williams mobiltelefon, än att gå ner igen. Och att ropa, ut över hela lokalen, det var tämligen uteslutet. Man ville ju inte påvisa att man hade två Småfotingar, i varsitt museiföremål, så att alla i hela lokalen visste om det. Här krävdes det lite mera diskreta, modernare metoder.
När jag väl hade fått upp Småfotingarna på loftet, via klampande, springande steg i trappan, och på trägolvet som dundrade på de kaffedrickande åhörarna av mjölkföreläsningen så kunde vi återuppta vår inspektion av dåtidens redskap. En gammal barnvagn fångade Michelles intresse. Och att det låg en docka, som illustrerade en bebis i den gjorde ju saken inte sämre.
Lite längre fram så hade man byggt upp, som en disk, som var en del av forna tiders affärer, lite som i en lanthandel. William gick innanför disken och agerade expedit medan Michelle sådeles fick bli kunden. Och även här handlade det mycket om vad som fick röras, och vad som inte fick röras. För visst kan det ses som en märklig lekplats, med så mycket leksaker, som man inte får leka med. I alla fall om man ser det ur en Småfotings perspektiv. Vad ska man med en liten leksaksaffär till, om man inte får leka i den?

 

Men, en del föremål fanns innanför glas, i något som påminde om en blandning av monter, och glasskåp. Det kan kanske vara en signal till att det var de föremålen, som inte fick vidröras. Bl.a. så fanns det Magnecylburkar där. Om det var några mediciner kvar i burkarna, det framgick inte. Albyl fanns också bland medikamenterna.  Det fanns även stora lavemangsprutor. Dessa gick tyvärr inte att få tag på, annars så skulle de kanske kunna komma väl till pass, vid ko-bingon. Jag föreslog detta, men den arrangerande mannen, med kornas mjölktavlor verkade, vid detta tillfälle en smula trött.

Det var nu, åter dags att kolla in korna, och deras eventuella nedkomst, i form av bajs!

Den vresige dragspelaren!

 

Efter att ha väntat på två kor, att de ska skita i en hage, försedd med ett rutmönster, i två timmar, i lördags så var det inte bara experterna som funderade på om det var något fel på kornas matsmältningsprocess. Det var som mest fem kor i hagen. Men det berodde på att de två första skulle bytas ut, och att tre nya skulle få komma in. Behöver jag berätta vad som hände i samband med detta byte?
Jo, så fort att de två första korna hade kommit ut ur hagen, så brakade det lös. ”Blaff”, ”blaff”! De sket direkt, när de hade kommit utanför bingoplanen.
Kor skiter ju för jämnan”, var det  allmänna omdömet om dessa djur. Jaså? Inte dessa kor i alla fall.

Vi hade ju nummer till den andra dragningen, eller det kanske heter, skitningen. Men dessa kor hade ju alltså inte skitit ut det första numret än, till bingobricka nummer ett.
Folk började att skriva sina telefonnummer på sina bingobrickor, innehållande ett nummer. De lämnade dessa till den som höll i det hela, och som ibland verkade en smula less på att korna inte ville skita, på beställning. Folk orkade inte stanna kvar för att se om någon av korna tänkt sig att släppa en blaffa, under denna dag, eller om det, som det hette, ”kommer resultat i tidningen, på torsdag” – om nu kon hade skitit, innan dess förstås.

En dragspelare spelade upp på scenen. Han spelade mest utan att sjunga, men ibland så sjöng han också. ”Det går visst inte så bra för honom”, var det någon som sa till mig, och hänvisade till låten ”Dansen den går upp på Svinsta Skär”.
”Men det är ju mina hemtrakter”, svarade jag och menade, att jag bor ju bara ett par kilometer från Svinsta skär, över det öppna vattnet, in över Bråvikens norra strand.
Och inte kan man säga något om det, till honom. Det är en vresig en”, fortsatte den lokala amatör-Idol-jurymedlemmen.

Efter en stund in i dragspelarens oändliga spelning så startades det en maskin. Det var ett dieseldrivet sågverk, som sågade små bitar av veden. Vad man ska med den typen av bitar till, det vet jag inte. Men det lär rätt så mycket om maskinen i alla fall. Dragspelaren spelade på, bara 35 meter från sågverket. Det blev en kamp om vem som hade den bästa volymen. Och att det var 35 meter mellan dem, det visste vi, för det fanns en som demonstrerade, och sålde kikare av olika slag. Han hade också en avståndsmätare. Vad man skulle med den till, förutom att mäta avståndet mellan ett sågverk, och en vresig dragspelare, det visste jag inte, just då. Men jag kom på sedan, att nog alla dessa jägare, som tror att de är oumbärliga för samhället, nog har dessa till att mäta avståndet till sitt jaktbyte, så att de kan ställa in bössa, för rätt avstånd. Det är min gissning. Jag vet ju inte så mycket om jakt. Jag tillhör ju de som anser att det ska finnas en yrkesjägarkår. Men säg inte det högt, för jägare har en tendens att bli aggressiva, bara av att man nämner det. Och, det är ju trots allt de som har vapnen.

Men nu hade någon miljon, av de fem miljoner flugor som samlats på korna, även de fått nog. De misströstade och hade nu inte så mycket hopp om att få sig ett skrovmål längre. Man hörde hur de grät. Det är första gången, i Ljusfallshammars historia som några hundra tusen flugor, gråter i kör. Det hade varit en vacker sång, om det inte varit för sågverket, och den vresige dragspelaren.

Sågverket lockade till sig lite åskådare. Jag vet inte om det berodde på att det var något speciellt med det, eller att det var något som mullrade, så som maskiner gör, och som lockar till sig folk, speciellt då av det manliga könet, samt barn. Det kan ju även ha att göra med att korna inte sket. Någon form av sysselsättning, förutom att stirra korna i arslet var man ju tvungen att företa sig.

Nu hade i alla fall korna fått nog av allt väsen. De orkade inte höra det mullrande, samt skrikande lätet från sågverket. De gillade inte ens dragspelsmusik. De var rädda för kycklingarna, och dess burar. De tyckte inte om flugornas klagosång, på deras ryggar.
Ska du, eller jag?”, frågade de varandra. De bestämde sig för ordningen, och så, kom det en koblaja. ”Blaff!”.
Någon vann femhundra kronor. Och någon fick en hundring, tack vare spilld koskit, in i nästa ruta. Alla var lyckliga, utom vi. Vi hade ju numren, i nästa bingo. Den som kom, direkt efter.
Men det dröjde bara någon minut, så var det dags igen. ”Blaff!”. Men det var i fel ruta. Vi vann inte femhundringen. Vi vann inte ens en hundring. Man ska inte gråta över spilld mjölk. Var det så det var? Men får man gråta, över spilld koskit?

 

 

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 september 2009 i Okategoriserade

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: