Annandag jul, det vill säga i måndags så skickade jag iväg Michelle med flyget till Skellefteå. Hon skulle dit över jullovet till Exfotingen.
Vi åkte bil dit för att det inte gick några tåg som passade och kom fram i tid till 12:35 som var avgången för flyget. Alltså, det innebär att man måste vara, minst 40 minuter innan. Och det tåg som gick först denna morgon kom inte fram förrän kl. 11:40. Ja, det vill säga, om de gick i tid, eller gick alls. Många tåg denna dag var ju inställda på grund av stormen. Vilka tåg det var, det vet jag inte eftersom att vi bestämt oss för att ta bilen.

Och,d et gick ganska bra med bilen. Vi tog god tid på oss. Vi letade upp en skatt på vägen upp. Sedan blev det några skatter på hemvägen också, men då på egen hand.

I torsdags var det så dags för William att fara iväg. Han åkte till mormor och morfar, moster med man, samt en drös kusiner. Det lämnade mig hemma, ensam med två katter. Och på tal om katterna så funderar jag på om jag inte ska låta dem var inne ikväll, under nyårsaftonen. Jag ska nämligen inte vara hemma. Jag har blivit bjuden på en fest, inne i Norrköping. Katterna är normalt sett ute när ingen är hemma. De klarar sig fint, förmodligen längre än man tror. Men denna kväll är det ju en hel del smällare i luften. Man, bokstavligt “bränner pengar”. Detta elände har jag slutat med. Jag kan bränna pengar på roligare vis. Ja, till och med utan att anstränga mig.

Det har för övrigt kommit en istid, lagom till nyårsafton. Och eftersom att temperaturen är på väg mot den absoluta nollpunkten så ger detta ett tillfälle för alla att testa sina julklapps-supraledare som ju kastades över befolkningen i ett försök att neutralisera matkassen som ett kommersialismens försök till att bli årets julklapp.
Så, koppla in din elektromagnet, ladda dina tolv tusen bilbatterier så ska vi se om vi inte kan få mörkläggelse runt om i landet.

Att vara konservativ är väl att hålla på traditionerna. Men, traditioner bygger på en upprepning av en förändring. Det hela är en enda stor paradox. Som, när man talar om julaftons morgon. Den kan i rimlighetens namn inte existera. En afton är på kvällen, företrädesvis efter klockan 18:00. Ingen morgon där, således.

Numera så “ska” barnen ha en julklapp på morgonen, julafton morgon. Det finns liksom inga alternativ där. Så, det var bara att leta reda på två julklappar i morse så att dagen fick en liten “stop`n´go” innan man fick bege sig ut i den regndänkta dagen. Denna lördag som har ett lite speciellt helgmål framåt kvällen.

Michelle fick en lite annorlunda julklapp. Hon fick ett paket med ansvar i, symboliserat av en nyckel till huset. Nyckeln lät jag tillverka dagen innan. Den har ett Simpsons-motiv.

Dagens öl ses längst fram på bilen. Den lilla ölburken med Spendrups folköl i. Lägg märke till alla tjusiga tomte-tjejer på bilderna som Michelle och jag ordnade och som Michelle sedan monterade på all öl.

Men det fungerar inte som de har tänkte sig tror jag. Måndagen stressar sig sönder och samman. Speciellt blir det rörigt när man ska spela bridge klockan 18:30, förbereda inför kvällen tävling då det till råga på allt är lottade par som alltså kräver ytterligare lite förberedelse. Ja, Michelle fick följa med, direkt till bridgen.

Men, jag hann med det hela. Både att springa mellan olika klassrum där den ena eller andra Småfotingen fanns för stunden som att spela bridge med Michelle vid sin dator i ett hörn.

Sedan var det någon form av kompenserande studiedag på tisdagen. Alltså, man har en senare skoldag ena stunden för att föräldrarna inte ska behöva ta ledigt från jobbet för att nästa dag ha en helt ledig dag, som kräver ledighet hela dagen för många föräldrar. Ja, om man nu inte har en marmorverkstad som kan tjänstgöra som dagcenter.

Michelle var med mig hela tisdagen. Hon slipade ett par ljusstakar samt en sockel till en trädgren som legat som “drivved” vid stranden. Dessa produkter får nog vara med i ett annat inlägg. För man bör dokumentera saker som dessa. De bör fotograferas så att de åtminstone bildmässigt kan sparas även om Småfotingen i fråga låter ägandeförhållandena skifta en smula av olika anledning. Ja, trädgrenen skulle visst klädas till jul. Vi får se vad framtiden har att bjuda på i det avseendet.

Jag kan alltså skicka musiken via FM-sändaren med vilken av mina telefoner jag vill. Det kan vara praktiskt i vissa lägen. Ja, det låter kanske lite konstigt, men jag använder ju faktiskt båda för tillfället. Jag har nämligen satt in mitt SIM-kort till det mobila bredbandet i den gamla telefonen. Samtidigt så har jag nu fri tillgång till Internet med telefonabonnemanget. Detta gör det betydligt enklare när man ägnar sig åt skattjakt. Och med GPS och skattletarprogram i bägge telefonerna så kan Michelle leta skatt med den andra.
Sedan har man ju Facebook i mobilerna. Inget man behöver ha direkt. Tja, vad behöver man ha egentligen, över huvud taget. Men Facebook börjar bli lite träigt på något vis.
Kalender är ju en viktig applikation. Den integreras i den nya telefonen med Google. Det är bra, för den är lättredigerad på Internet. Googles utveckling verkar lovande. Komplicerat och kräver kanske lite tid att sätta sig in i när allt ska utnyttjas, men tillräckligt bra för att både MSN som Facebook nog börjar känna flåset i nacken.

Michelle åkte på släpet. Det behövdes en liten tyngd för att inte riset skulle trilla av. Hon verkade trivas bra i riset. Men, när hagtornen kom på lasset så krävdes det ett sittunderlag. Detta fick vikas dubbelt. För när det låg enkelt så blev det taggar i rumpan. Taggarna var rätt så långa.
Jag ska skriva ett tackbrev och lägga i brevlådorna. Ett tackbrev till alla som hjälpte till och gjorde något på en dag som jag säkert hade behövt hela vintern till annars. Om det räcker. Nu har en häcksax klivit upp på prioriteringslistan. En häcksax som man kan använda lite mera regelbundet än att klippa ner häcken vart tionde år.

Det köades i en timme fick jag höra. Det var köer åt alla håll vid biljettluckorna vid den stora parkeringen. Köerna bildade tentakler så att hela biljett-huset såg ut som en stor bläckfisk av något slag. Men, jag tror inte att alla dessa människor som köpte biljetter verkligen gick in i parken denna dag. Många åkte nog hem igen. Ett lite märkligt förfarande kan tyckas, men de ansåg sig väl kunna gå i djurparken tillräckligt mycket nästa år. Fast, är det inte lite väl långt till dess?

Ett årskort kostade denna dag, ungefär lika mycket som en tvådagars-biljett gör under ordinarie säsong. Ja, sedan slipper man ju den hutlösa 50-lappen i parkeringsavgift också. Fast, vill man in på Tropicarium så får man allt lösa separat biljett. Fast, de har ju också årskort som kan köpas året om. De gäller sedan i ett år från inhandlandet. Det får bli nästa projekt kanske. Det var länge sedan vi var inne i ormeriet. frågan är om det är lika mycket nytt där som den nya entrén gör gällande. Jag menar, den är ju utbyggd i stor stil. Fast, något säger mig att det är för att bereda plats åt mera gosedjur, plastfigurer och andra lättsålda produkter som görs av några underbetalda arbetare i något U-land. Men det kanske är ett fel-antagande.

Michelle ville hoppa studsmatta. Det fick vänta. Det var, initialt lite för mycket kö. Så vi väntade till lite senare – när det var ännu mera kö. Fast i det skedet så kunde Michelle köa medan jag köade på annat håll, till att köpa årskorten.

Det finns annars tyvärr en tendens här att det blir mindre och mindre djur. Det blir mera nöjesfält samt lekplats. Den nya linbanan däremot är ju en bra satsning där ju djuren kommer i fokus. Man har inte samma glädje av att åka runt i en linbana för att se på sandlådor, karuseller eller berg-och-dal-banor.

Hon hade med sig någon sten av något slag, i övrigt så bestod hennes grundmaterial av saker från och runt verkstaden i hantverksbyn. Bland annat så blev det en fin tavla av en marmorskiva.

Under tiden som Michelle målade så var där en bekant som passade på att låna lite tryckluft till att laga tvenne punkteringar på ett par cyklar. Själv gjorde jag väl inte särskilt mycket mer än att fotografera, både vid verkstaden men även på Sandviksbryggan.
När det gäller Sandviksbryggan så har jag en idé om en lite spektakulär sak. Denna ska få gå lite i hjärnans beredare och kanske bli realitet i höst. En annan idé, rörande Kolmårdens enda rondell kom i morse. Den är allt lite knepigare, men med alla duktiga människor i Hantverksbyn så borde det kunna gå att lösas. Och tyvärr så faller nog många bra idéer på eventuella kostnader. Detta är lite synd. Men, idéer finns kvar, så länge huvudet fungerar något så när normalt.

Man kan tro att det är guld som glimmar i solskenet. Men det är väl egentligen koppar. För när vi valde färg senast så ville först Michelle ha guldfärg. Men, till sist så ansåg vi att koppar var en roligare färg. Vi köper för det mesta, när vi köper färg endast en eller två färger åt gången. Vi har väl sex-sju sorter hittills. För, man kan knappast köpa allt på en gång. Då blir det en dyr lek. För det ska det vara. Lek. Och det får man säga, att när man får en sprayburk i handen så kommer barnet kladdglädje även till den vuxnes sinnen. Det är roligt att kladda med färg.

Har man inte inspiration till att veta vad man ska göra så ska man nog börja ändå. Det kommer snart. Man hittar snart något som man anser vara värt att fortsätta med. Man låter det hela växa fram.

vi började dagen med att åka färjan över Bråviken mellan Säter och Skenäs. En liten omväg, men det hade sitt syfte det också. Solen sken hela tiden. Inte ett moln på himlen. Men, eftersom det är slutet av september, dagen efter höstdagjämningen så tar det ett tag för solen att värma upp luften. Man får antingen gå lite i skogen eller liknande, eller så får man klä sig lite varmare för att sedan vara förståndig nog att ta av sig en del varma kläder. Den som har eller har haft småbarn vet vad jag menar. Jag minns en gång på dagis när vi gick igenom Williams skåp. Han hade 15 tröjor där. En tröja på morgonen, när det var lite kallare, som sedan åkte av lite senare på dagen. Den blev allt som oftast kvar. Det var i och för sig på den tiden då man kunde hitta en tröja för 15 kronor på någon klädbytardag. Han hade betydligt flera tröjor på den tiden. Det låter som om det var länge sedan men det är väl cirka 6-8 år sedan.

Det var ganska mycket bilar på färjan. Det skulle väl åkas mellan olika jaktmarker, hälsas på fastrar och svärmödrar samt kanske handlas någon reservdel till någon snöslunga så här i början av hösten. Fast, om jag får gissa så var det nog flera svampplockare än jägare som var på jakt efter Vikbolands-vargen som åkte färjan över Bråviken. Fast, man vet ju aldrig.

Det finns en del äpplen och päron i trädgården. Dessa brukar rådjuren gräva fram på vintern. Grävandet är en sak, men vad gör de om de är frusna? Kan de äta frusna, halvruttna äpplen? Är det måhända ett sätt för djuren att konservera. De har sina egna frysboxar, likadant som ekorren har sina gömmor.
Två rådjur var det denna gång som hälsade på. Vi ses i vinter!

Men, om man nu råkar slipa lite marmor samtidigt som man behöver snuset, som alltså befinner sig i ett annat rum då? Jo, då säger man till någon att ta över förstås, och går sedan och hämtar sitt snus. Enkelt va?

Jag hamnade i den situationen härom dagen. Jag sa till William att ta över slipandet medan jag fick och hämtade mitt snus.
”Ska jag?”
”Ja, det är bara att se till att det rör sig hela tiden, så att det inte slipas på samma ställe. Kör lite fram och tillbaka så kommer jag snart.”
Vänligt nog så fällde jag upp stänkskyddet medan han slipade. Fast, det kanske jag borde ha gjort direkt. Det är lätt hänt att bli nedstänkt nämligen.
Marmorbiten skulle slipas och sedan bli till en gravsten. Allt fungerade bra och William skötte det hela galant, även om han nog var tveksam till det hela. Han hade ju aldrig gjort detta tidigare. Och, några längre instruktioner blev det ju inte heller.

Honorna tycks ta hand om ungarna. Och, med tanke på närheten till Restaurang Sjöstugan så förstår man var hannarna håller hus. Medan honor och ungar sommar runt bland turister och ortsbor för att få sig en liten brödbit så sitter hannarna på Sjöstugan och dricker öl. Det är nog därför som en and har en lite vinglig gång. Den är helt enkelt “sne´man”.

Det verkar annars som om sommaren har gått hårt åt ändernas ungar. De förefaller inte var alika många till antalet som andra år. Detta är ett intryck, baserat på allt annat än fakta. En känsla.
Och, hur det har gått för stor-skraken och alla dess ungar som brukar bli färre och färre ju längre sommaren går vet jag inte. Den har jag inte sett på ett tag. Men, en och annan unge lär väl kunna ha överlevt, även för den arten.

Härom dagen så hade jag nattlig gäst i verkstaden. Jag hade märkt vid något tillfälle att ett par häng-krukor, så kallade “hängtaskar”, lokalt uttryckt hade flyttats. Jag märkte det för att de helt enkelt låg i vägen. Jag antog att det var Michelle och hennes kompisar som farit lite väl hastigt fram. Ett inte helt ogrundat antagande. Men, på den tidigare delen av arbetsdagen så upptäckte jag att det låg något i e av de omkullvälta krukorna. En igelkott.
Den hade gått in dagen innan och helt enkelt hittat ett ställe att sova sin skönhetssömn på . Den sov så fridfullt. Andades tungt.

Igelkotten gillade inte att bli väkt. Den drog ihop sig och fällde ut alla sina vassa taggar. Jag förste dock ut den med hjälp av mina fötter. Lite brutalt kanske för den som nyss drömde om feta sniglar och härligt saftiga maskar.
När den kom ut i gräset så lät den sig villigt fotograferas. Ända tills att en av de studerande tog fram sin Iphone. Igelkotten sprang genast och gömde sig. Den gillade inte Apple. Den blev livrädd för att hamna i Apples klor. Så, skrämd av den hemska produkten så gömde den sig i ett litet snår.

Lite senare så hade den gått och lagt sig igen. Den hittade en viloplats i en av mina presenningar som jag hade ute på altanen. Och, dagen därpå så fanns det endast rester av några sniglar kvar. Dessa hade kommit lite för nära och fått tjänstgöra som frukost för den nyvaknade igelkotten.
Denna igelkott brukar ses i omgivningarna ibland. Men den har tidigare inte spenderat någon natt inne i marmorverkstaden. Kanske den gillade det och kommer tillbaka. Fast, den kanske hade lite invändningar mot servicen på detta hotell.

När man nu vispade det hela igen, och blandade i någon skum påse så var det som att vispa en sås med fyra habaneros i. Sådana påträngande ångor har jag inte stött på sedan jag försökte köra ett gäng habaneros i ett kärl, med en stavmixer. Men, ångorna hade en igenkänd doft. Detta var ta mig fan snus.

Återkommer med morgonens övningar och dess resultat.

Blandningen ska nu vara i ugnen. I 24 timmar ska den vara med ca. 90 graders värme. Detta är inte det lättaste, att få till den temperaturen. Det står att det ska vara 90 grader men får inte överstiga 95. Och, eftersom att min ugn, har jag nu märkt är lite ålderstigen så blev detta lite svårt. Det visade sig att ugnen slår på 10 grader från lägsta till högsta gradantal innan den slår ifrån eller på. Jag mätte med min termometer och fick det till att den vände nedåt vid 93 grader. Detta innebar att den gick ner till 83 grader varje gång den hade slagit av. Men,d et är nog bättre att det är lite för kallt ibland än att det är för varmt. Vattnet ska väl, om jag har förstått det hela rätt inte ångas bort. För, ett kilo tobak och en liter vatten blir 2 kg. Sedan tillkommer det några skumma påsar som väl gör att det sammanlagt blir det utlovade 2,5 kg färdigt snus. Ja, minus de tre kilo som fanns på diskbänken efter att det hade blandats med elvisp förstås.

Nu har det alltså snart gått 24 timmar. Jag tänkte vänta lite med att göra nästa steg, för den innefattar ytterligare 12 timmar i ugnen. Och, om man börjar med det lite för tidigt, så får man gå upp mitt i natten. Det har jag ingen lust med, inte om jag inte vaknar ändå. Och, man kan ju tänka sig att man sover över det hela. Hur går det då?

Så, vid 20:30 så ska, om bussen är i tid William hämtas i Norrköping. Han har varit hos sin mormor och morfar, även om han i och för sig mest varit hos sina kusiner och sin moster. (Mosterfoting, hur låter det?)
Nåja, efter detta så tänkte jag ge mig på nästa steg. Då blir de tolv timmarna klara medan det är dag. Så, i morgon vet vi bättre hur det gick.

Det följde med två fyrkantiga burkar. Dessa ska fyllas med massan och ställas in i ugnen. De ska tåla upp till 120 grader. Så, när de börjar smälta så vet man att man har för varmt. Praktiskt va?

Den första ölen som fick något så när obedövade smaklökar blev en amerikan. Från San Fransisco för att vara exakt. Anchor Steam Beer, 4,8% alkohol. Ölen går under benämningen, övrig öl vilket väl betyder något, antingen politiskt, eller juridiskt. Det kan också vara  något annat, men det låter lite som en byråkratisk fint.
Hur som helst så passade detta öl ganska bra till det starka i maten. Men, det hade kanske inte fungerat lika bra om det handlade om anka som inte blandades med en massa kryddor. Det är nämligen en fördel ibland, om ett öl är lite blekt i smaken, om kryddorna vill göra den totala smaken till sin hemmabana. Det är svårt att hitta ölens eftersmak, när det är kryddstarkt men när det gick igenom lite, för en stund så fick jag associationer till bourbon. Kanske det var lite majssmak i det hela. Fast, det kan ju lika gärna komma från maten. En god öl, inget att hoppa upp i taket för, men fullt drickbar i sin litenhet. (flaskan var liten)

Jag hade väl inte tänkt mig anka först. Men, det hör till saken att det är bland det godaste som jag vet. Kanske för att man inte äter det så ofta. Jag har, till exempel endast lagat anka själv, en gång.
Ett tag så gick det inte att köpa anka i butikerna. Allt kött var smittat av salmonella. Det som sedan gick att få tag i fick ett kilopris som endast saffran kan konkurrera med. Det rörde sig om en femhundring, minst. Samtidigt så serverade kinarestaurangerna anka, som om inget hade hänt. Man undrade var de fick sin anka från. Hela världen verkade ju ha koncentrerat sin salmonellasmitta till just ankorna. Men, vem ifrågasatte det? Det var ju så himla gott.

Nästa öl är en av de svenska tungviktarna. Den kom emot mig direkt, bara jag körde ner näsan i glaset.. “Ta det lugnt nu grabben, här är det jag som bestämmer” tycktes doften säga. Ankan skulle förpassas till smak nummer två hade den bestämt sig för. Ingen lätt uppgift, och oavsett resultatet så var det ett gott försök.
Oppigårds Singel hop ale, 4,8 % alkohol tog tag i luktsinnets tentakler. Denna gång hade inte Systembolagets smakpanel känt vare sig apelsinsmak eller apelsinskal. Den här gången hittade de apelsinblom i smaken. Grattis till er, ni har vunnit en damcykel.

Oppigårds öl skulle få många tior och nior på en öl-provning, det är jag säker på. Deras öl brukar få det, över lag. Detta är också en god öl. Inte en tia kanske, men bra nära. Och, i och med att det inte är en tia så är det inte deras bästa öl. Den skulle nog göra sig bättre i andra sammanhang än just denna kryddstarka rätt, men den slår ut ölen från USA, ganska lätt.

Ja, visst ja, sedan var det ju det där med lycko-kakan. Ska man äta dem? De är ju så goda. Gjorda i Holland som de är.
”if you continually give, you will continually have”
Och jag som hade hoppats på att det skulle stå att jag fick min digitalbox utbytt. (fast, nu får jag ett nytt modem istället. Det verkar vara det som är felet.)

Dagens första utmanare som matdryck till är för mig en ny bekantskap. Maredsous 6 blonde, 6% alkoholhalt. En öl från Belgien som är en ale men som smakar som en fyllig veteöl. Men, det kanske är det som testpanelen på Systembolaget kallar för smak av hö som jag omvandlar i hjärnan till något mera vettigt. Och höet är bara en del av en massa konstigheter som de hittar i smaken. Vilken planet sitter dessa människor och testar sin öl på?
Hur som helst så var 33 cl alldeles för lite. Det borde ha varit minst en halvliter. Den var väldigt lättdrucken. En utmärkt mat-öl som passade fint till gyrosrullen. De små tjockisarna till flaskor tilltalar också, men innehåller alltså alldeles för lite öl.

Nästa deltagare i denna gyrosrulle-test blev en ljus lager från Tjeckien. Baron Trenck, med samma alkoholhalt som belgaren, det vill säga 6%. Det står visserligen 14% på flaskan, men det handlar nog inte om att mäta alkoholhalten
Ölen tar täten direkt. Den ger sig till känna med en tydlig och påträngande smak. Ja, för att inte börja låta som Systembolagets halvfulla testpanel så kanske man ska säga att det är en smakrik öl. Inga apelsinskal, inget hö, men en stark öl-smak som mera påminner om ale än vad alen gjorde tidigare.

Båda ölen fungerade bra till gyrosrullen. Gyrosrullen kanske kunde vara aningen annorlunda komponerad, men det har inget med hur ölen fungerade till denna rätt. 
Vid en poängsättning, med skalan 1-10, vilket väl ska vara 0-10 men det tycker jag är fel så hade dessa två öl hamnat på samma poäng tror jag. Fast, vem vet i vilket sammanhang de då hade mötts. Med eller utan mat. Om, med mat, vilken mat och så vidare.
Här och nu, ger jag segern till tjecken som trots allt gav extra krydda till maten. Belgaren följde snarare med maten och dess smak.

” på bloggen om geocaching. Detta till trots så befann jag mig på jobb, nästan tolv timmar denna dag. Och med all den motion och relativt behärskad flitighet samt frånvaro av Småfotingar så var det ett bra läge för en pizza. Om pizzan kan kanske sägas en del. Men, den ska inte bli föremål för recension, oavsett om den var bra eller dålig. Men, visst är det märkligt hur det kan kallas oxfilé på en pizza för 75 spänn? Jag menar, oxfilén i sig borde väl hamna på de summorna, i alla fall på andra restauranger. Slutsatsen är att oxfilé inte betyder samma sak i pizzans värld som i den övriga gastronomiska kommersiella världen.

Eftersom att det blev en del öl kvar sedan helgen så passade det också bra att neutralisera eventuellt överskjutande energiförlust i form av motion, med just en malt av god smak. Läge för en duell.

I den röda ringhörnan hittar vi en av de dyraste öl som jag har köpt. i alla fall i ett initialt skede, innan jag insåg att jag faktiskt inte alls betalade 1417 kronor för ölen som det står på Systembolagets hemsida. Det finns nämligen två olika volymer av Franziskaner Weissbier som fick utgöra den första utmanaren som tillbehör till denna pizza. Den dyrare varianten, alltså den för 1417 kronor visade sig var ett fat, om 30 liter. Den öl som jag hällde upp innehöll endast en halv liter och kostade endast 19:50. Det var en viss skillnad där. Fast, om man tittar lite på priset så blir det betydligt billigare att köpa 60 flaskor än ett fat. Det blir lika mycket öl, men slår väldigt konstigt i pris. Märkligt nog så honoreras inte mängden.
Hur som helst så tycker jag nog att denna öl, denna veteöl som det är frågan om kanske inte föll pizzans smak tillräckligt bra i symbios för att tro att en eventuell utmanare av klass inte skulle kunna besegra den.jag gillar veteöl, även denna öl med en alkoholhalt på 5%. Men jag är inte imponerad så att den skulle få hösta betyg. Och, för en gångs skulle så håller jag med de som testar ölen på Systembolaget och som rekommenderade den till en vinägerspetsad rätt. Den fungerade faktiskt bättre till pizza-salladen än till själva pizzan. I övrigt så gäller det att inte dricka sig mätt på den. Den fyller upp hungriga tomrum nämligen. Men det gör väl de flesta veteöl?

Jag ville inte vara orättvis och låta ställa en Oppigård mot denna öl från Tyskland, som väl är lite av veteölets hemland om jag har förstått det hela rätt.
Om veteöl är lite av en tysk specialitet så är väl lager lite av Tjeckiens. Så, i tron om att så kanske är fallet så ställer vi in den tjeckiska Breznak, ljus lager 5,1% i den blå hörnan. Och denna typ av öl tar initiativet i matchen direkt. Den smälter samman med så väl bröd i pizzan som sås och pålägg. Den ger inte det allra bästa avtrycket i hjärnans minne över det mest fantastiska som smaklökarna kan åstadkomma men slår gott och väl ut tysken med lätthet.
Men, den ska inte komma undan så lätt med segern. Nästa test, som Franziskaner klarade utmärkt är att blanda in den tämligen tråkigt smakande pizza-salladen.
Resultatet blev att den inte alls gjorde pizza-salladen lika god som sin tyske kompatant. Helheten ger dock tjecken segern, med en ganska god marginal. Men det kanske kunde bli tvärt om, med en annan rätt, eller som sällskapsdryck som det så märkligt heter på Systembolagets hemsida när det handlar om att beskriva en dryck som kan drickas utan mat.
Jag förstår för övrigt mindre och mindre av hur de som testar anser sig hitta apelsin eller dess skal i nästan varenda öl. Dock inte i veteölen från dagens match. Ett plus i kanten dock, för veteölen som fick pizzasalladen att framstå som ätbar. På den punkten så blir det högsta poäng. Tyvärr så räckte detta inte tillsammans med helheten av måltiden, i förhållande till lagerns fördel vid bröd-mat.

Eftersom att  det rör sig om tidpunkten, ca 17:00 så ansåg arrangören, en Fjäderlös Tvåfoting att dagens match skulle gå i en av de lättare viktklasserna, nämligen den i lager. Visst kan det förekomma att man har matcher mellan olika klasser, men inte idag. Så, med kniven och gaffeln i högsta beredskap så togs dagens första atlet in för bedömning. En tjeckisk storhet. Ja, det var alltså en halvlitersflaska. De är större än trettiotreorna.
Gambrinus, en ljus lager med en alkoholhalt på 5,0 %. Den ska, enligt uppgift serveras vid 10-13 grader Celsius. Så, jag tittade som hastigast på termometern utanför fönstret. Den hade varit en stund i solen, och visade 29 grader. Så den gick inte att gå efter. Och inne så var det nog trots allt lite varmare.
Nåja, den fungerade som en öl till en pizza, tappad ur vilken kran som levererar “stor stark” som helst. Fast, den var lite bättre, lite fylligare och allmänt godare. Men, några toppoäng skulle den nog inte få på en tiogradig skala. Som sagt, den fungerar utmärkt som allmän sällskapsdryck och är tämligen överlägsen de Mariestad som serveras på var och varannan krog. Men, förutom Åbro Fat, vilken öl är inte det?

Halva den hårt dekorerade hamburgaren började nu bli uppäten. Ölen började visa sin skinande botten i flaskan. Det började bli dags att plocka in en motståndare till Gambrinus, en ny atlet, i samma klass.
Och, efter gårdagens positiva överraskning över Brooklyn, East India pale ale så fick nu detta bryggeri sitt elddop, att bedömas som lager, mot dess hemland, Tjeckien. Alltså, de amerikanare man förknippar med öl är ju egentligen tjeckiskt. Så, här har vi nu, ett öl från USA, en lager, mot en annan lager, från Tjeckien.
Återigen så skulle man hålla sig till 10 grader Celsius. Temperaturen borde således inte spela någon roll. Det blev lika för dem båda att det var 29 grader i solen, ute.
När jag öppnade flaskan så var det som en vulkan som precis skulle få sitt utbrott. Ölen ville ut ur flaskan och visa sig hur bra det var. Det sipprade ut lite skum, så att jag omedelbart fick hälla upp lite i glaset. Färgen fick mig att titta en gång till på flaskan. Var det verkligen en ljus lager. Jag tog lite av min hamburgare, smakade på den, samt sköljde efter med lite öl. Och, här talade vi olika divisioner inom klassen lager. För, en lager har i allmänhet lite svårt att komma upp i de riktigt höga poängen, men denna gjorde definitivt det. Här smakande det verkligen öl. Och, jag ska inte ge mig på att beskriva det, som vissa fån-skallar på, bland annat TV4 och dess Nyhetsmorgon brukar göra, men jag kan i alla fall säga att det var en himla god lager.

Åter igen så är det amerikanen som vinner. Denna match var betydligt ojämnare. Och, med Brooklyns IPA i färskt minne så hade jag nog mina aningar om vad detta skulle komma att sluta i, nämligen en tämligen stor utklassningsseger för Brooklyn, Lager. (5,2 %)

När det gäller maten till ölen. Alltså själva spelplanen så att säga så finns den beskriven på Permanent länk till Hamburgare med bröd, bacon, sallad, tomat, stekt ägg och cheddarost.

Det hela började med att jag, eftersom att jag var rätt sent hemma efter att ha stängt marmorverkstaden vid 20:00 köpte mig en kebabrulle. Det är mycket mat i en sådan. Numera så får man ju pizzabröd lindat med kebabkött i, samt en massa grönsaker och sådant. Förr var det enbart en tunnbrödbit som inte rymde särskilt mycket, och som allt som oftast gick sönder.

I alla fall, jag delade den i två bitar. Det blir enklare då, att få den att rymmas på en vanlig tallrik. Sedan äter jag den med kniv och gaffel. Det sparar lite tvätt nämligen, samt är betydligt trevligare, rent allmänt.

Nu började tävlingen. I ena ringhörnan, med en alkoholhalt på 5,1 % fanns Seven Giraffes, en ale från Storbritannien som tillverkas av kornmalt, men även lär ska innehålla både fläder som citronskal. Ett fint mat-öl som passar utmärkt till just kebabrulle. Men, vilken öl gör väl inte det?

I den andra ringhörnan har vi en IPA. (Inda pale ale) Det är en ale från USA som utmanar den skotska giraffen och hans bröder. Brooklyn, East India pale ale heter den, importerad av Carlsberg. Alkoholhalten på denna amerikanska utmanare ligger på tämligen höga 6,9 %. Detta är, som många tycks tro motsatsen inget som stör alls. Detta är mycket mera öl än många andra, mindre alkoholhaltiga drycker, allt från lättöl, via olika mellanölssorter till det starkaste som man kan finna.

Bägge ölen fungerade bra till sin halva av kebabrullen. Den svåra uppgiften att betygssätta en öl skulle nog, i en hast ge Seven Giraffes en sjua på den tiogradiga skala. Alen från Brooklyn däremot skulle nog komma upp i åtta, kanske rent av nio. Men, eftersom att detta inte handlar om att ge betyg utan en tvekamp om vem som passar bäst som dejt åt en kebabrulle så är betyget av mindre intresse. men, Brooklyn, East India pale ale vinner nog ganska klart.

Bägge ölen är goda mat-öl. Ingen tvekan om detta. Och, det är första gången som en amerikansk öl slagit mig med häpnad. Detta var inte väntat.

Det handlar om att kunna få sin bok i tryck, för sig själv, snarare än att få¨den spridd. Sådana ambitioner har jag inte.
Nästa steg med denna bok blir att skriva ut inlagan och binda den på bokbinderiet. Det har jag gjort med mina tidigare böcker om de tre herrarna med de ständigt torra struparna.

Jag har flera bok-projekt på gång. Det är en trivsam hobby. Ett projekt är en bridge-bok. Den skulle vara roligt att få klar.

Michelle hade fått fart på en gammal halvtrasig plast-urna med något grön, som vi väl inte riktigt visste var det var. Ja, vi visste det nog inte alls. Nu har hela krukan slagit ut i blom. Jag talade med Michelle om det, och vi kom fram till att jag skulle ta ner den till verkstaden, så kunde den pryda i hantverksbyn. Jag vet inte riktigt vad det är för blommor, eller om de står sig tills hon kommer hem om knappt två veckor, men bilderna finns ju kvar. De doftade en del, tyckte jag när jag körde ner dem i bilen.
Mina kunskaper inom trädgårds- och blom-odling är väl ganska så begränsade, men jag tyckte i alla fal att det blev ganska fint.

Men, eftersom att min kunskap inom ölen är tämligen begränsad, mätt med de som verkligen är kunniga inom området så skulle en viss upptäcktsresande aktivitet inom brygderna kunna intressera. Alltså, dricka öl kan ju vem som helst. Så, varför inte prova det man inget vet om. Vem vet, man kanske lär sig.

Finsmakare av öl, eller alltså de som kan det där med öl har väl en viss smak. De gillar lite lika så att säga. Men, om man dricker sin öl, så kan man ju gilla lite som man tycker, utan att någon behöver veta det. Man kan gilla i par., i grupp eller bara gilla att dricka öl. Man kan ta en öl till maten, gilla det till en viss rätt. Man kanske rent av skulle ta med ölsorterna i en mat-blogg. Eller så gör man inte det. Man bara dricker ur och ser glad ut.

Jag fick i alla fall ihop en liten samling att välja av i helgen. Vad ska man prova först?

Äntligen har det uppfunnits något vettigt. Något nödvändigt. Något som man absolut inte kan vara utan.

Jag väntade på Michelle för en tid sedan då hon hade dansträning i Norrköping. Jag köpte då en dricka, bland annat. Denna dricka bestod av vatten. Ja, det kanske var lite kolsyra i den, så det var nog lite grann som läsk. att kalla det för läsk är väsentligt i sammanhanget med vad jag skall berätta.

I korken, som var rätt så stor så fanns det ett pulver. Detta pulver föll ner i vattnet när man vred om korken. Helt plötsligt så hade man en läsk.

Detta var samma pulver som vi en gång köpte, och som skulle blandas med vatten. Det blev då juice. Här har vi alltså skillnaden. Juice, med vatten utan kolsyra, och läsk med kolsyrat vatten. Frågan är då om man kan använda detta pulver till sin Soda Stream. Det bör kunna fungera.

Pulvret i fråga är av annan art änd et pulver som vi köpte i påse och som skulle blandas på samma vis. Skillnaden är att detta pulver läser sig direkt. Det gjorde inte vårt jordgubbspulver. Det berodde nog på att det var en del socker i det. Men, i varmvatten gick det ju alldeles utmärkt. En varm jordgubbsdryck fungerar utmärkt om det är lite kyligt ute. Fast, nu på sommaren kanske man föredrar lite kallare drycker.

Härom natten så vaknade jag vid halv tre. Jag såg en skatt som var ny och som jag loggade 03:13 samma natt en bit in i skogen. En bra idé just då. En sämre idé när man sedan somnade och skulle gå upp, ungefär samtidigt. Det går, för den som vill veta mera att läsa om det på min blogg om geocaching på http://geocachingkolmarden.wordpress.com/

Småfotingarna är inte hemma. De är hos Exfotingen. Katterna och jag är således själva hemma. Naturen har sin gång. Ett par änder lever lite sent för säsongen och har nyligen parat sig på öppen gata vid hantverksbyn. De kommer upp till oss där varje dag för att få lite bröd. Det krävdes dock en andra hanne för att parningen skulle komma igång. Det blev ett himla liv på fåglarna som jagade varandra och tjattrade som om det gällde liv och död. Annars så är det mest hannen som tjattrar medan han låter honan äta mest. Nu kommer de dock var för sig vilket väl kan tyda på att de har ägg eller ungar någonstans.

För en tid sedan så satt det en slända på bordet i hantverksbyn. Jag trodde att den var död. Men, när jag petade på den så, efter att liksom ha gjort motstånd mot att flytta sig flög iväg. Den hade satt sig där för att äta glass som spillts där. Möjligen så hade den fastnat i glassen och kom loss när jag petade på den. En märklig situation var det i alla fall.

Igår var det sista gången på bokbinderiet för den här terminen. För min del så kunde vi gott fortsatt hela sommaren. Fast, en del vill ju kanske ha någon form av semester. Vad man nu ska med en sådan till.
Jag har ju arbetat lite med min mormors gamla kokbok. “Fru Högstedts kokbok”. Den är från 1930. Min mormor fick den 1936. Den saknade pärmar, men binden var OK. Jag gjorde därför nya pärmar till den, samt tryckte lite text på densamma. 
Jag tror att jag nog gjorde lite fel. Men, om den går sönder igen så får jag väl göra om det, på rätt sätt den gången
Nu kan man i alla fall göra lung-mos och annat trevligt som finns som recept i boken.

Vi for hem, lokaliserade oss i någon timme innan vi åter for ut med bilen. Denna gång för att hälsa på en vän som också sysslar med geocaching. Fast, denna gång var det nog inte hon som stod för den största uppmärksamheten. Inte ens hennes två vuxna hundar. Det fanns nämligen fem andra som pockade på uppmärksamhet. Fem valpar.
De var mycket liv. Som ett dagis i ett jordgubbsland. Som ett gäng katter i en fiskaffär. Livliga små krabater.

Alla mynt har ju en baksida. (och korven, den har två)
Michelle tjatade något så förb….om att vi skulle köpa en av valparna. Och att förklara det opraktiska i att ha en hund för vår del gick in genom det ena örat och ut genom munnen i ett stort “MEN……..”
Det var roligt att se dem och få hälsa på dem i alla fall. Och, som barn kanske inte tänker på, de är ju inte valpar hela livet. De växer snabbt.
Det var intressant att se hu fem små skålar skulle fördelas i så synkroniserad tid som möjligt. Allt för att fördelningen skulle bli så rättvis som möjligt.

Längtan och tjatet och hela okunskapen om att ha en hund har nu lagt sig. Det finns annat att få förklara, annat som ska tjatas om och det normala tjatet om olika snacks- godis- och läsk-produkter som skulle kunna vara viktigare än övrig livsmedel har återkommit i normal tappning. Men, viss är de söta, de små fyrbenta sakerna som tycktes finnas överallt på gräsmatta, i uterummet eller i komposten.

En av Småfotingarna hade alltså fastnat, fått botten-napp. Jag tog spöet och skulle kontrollera om det gick att få loss. Ibland går det bra, ibland så går det av. Och det som normalt sett då går av är ju linan. Ibland, men inte så ofta så går kroken av. Denna gång gick inget av detta av. Handtaget på spöet gick av. Det var av plast och gick itu precis där man fäster rullen. Spöet och rullen åkte med ner i vattnet. Där stod jag kvar, förvånad, med ett halvt handtag i handen.

Nåja, det fanns ju ett spö till. Detta spö använde Michelle med jämna mellanrum. Jag och William har också varit på det. Men så en dag så fungerade inte rullen. Det gick att veva, men knappen som man då trycker in och släpper när man kastar fungerade inte. Den var trasig. Och den var av plast. Plast rostar inte, heter det ju. Men det går sönder.

Katterna är ju de som äter mest strömming när vi fiskat den fisken. De har nu endast ett fåtal kvar från den gång då vi senast fiskade. Michelle fiskade mest. Jag gjorde endast ett par kast. Jag hade en annan rulle. En haspelrulle. Den satte jag på det spöet som hade den trasiga rullen. Ja, för det andra spöet ligger ju på botten av Bråviken. Lite opraktiskt att använda det. Michelle sänkte bara ner reven och liksom pimplade. Hon vevade upp när hon hade fisk på. Men, så började hon med små gungande rörelser längs ena bryggkanten. Hon kastade. Det blev inte så långt ut, men var ändå ett embryo till att kasta även med haspelrulle. Inga plastknappar på den rullen. Visserligen samma plasthandtag, då detta ju var helt, än så länge. Men, nu kan snart Michelle fiska på riktigt, med riktiga redskap. Kanske att man kan få sig en grillad abborre i sommar.

Alltså, en pizzeria i den gamla banklokalen, en i den gamla kiosken. En tredje pizzeria finns ju sedan tidigare vid Q-star som ju varit en mack en gång i tiden. Den byggdes som en Gulf-mack av den som ägde kiosken lite mera söder ut, med tillhörande bensinpump. Minns du den, om du är Krokeks-bo? Danielssons kiosk. Den allmänna samlingsplatsen på den tiden.
Man kan ju faktiskt, sommartid köpa pizza i Restaurant Sjöstugan och, numera väl även på den restaurant som finns vid djurparken. Bageerha, eller vad den kallas. Förr hette den BP och var en mack. Sedan blev BP Hydro. Hydro i Krokek, som ju också varit en BP-mack har blivit till Bilisten. det rör på sig.

När baken lades ner i Krokek så fick vi åka till Åby. Där slutade de för en tid sedan med kontanthantering. Då fick man åka in till Norrköping och Eneby Centrum för att göra sina bankärenden. Nu har även detta bankkontor lagts ner. Återstår, för Swedbank, som det gäller gör två kontor som fortfarande hanterar kontanter. Det är inne i Norrköpings Centrum samt i Hageby Centrum. Det ena stället är krångligare att ta sig till om man bor norr om staden än det andra.

Banker har ju alltid stått för att kunna erbjuda tjänster. Och ett tjänsteföretag står och faller med sin service. Därför är bank-branschen en paradox. Ju sämre service, desto bättre för kunden, enligt dem själva. Hur går detta ihop?

Michelle och jag testade denna gång att besöka bankkontoret i Hageby Centrum. En massa köande innan servicen kunde utföras av bankpersonalen. Michelle tyckte nog att det var lite tråkigt. Vi passade även på att handla ett par saker, bland annat några klädesplagg till Michelle. Sedan bar det av mot en närliggande skatt. Det tråkiga väntandet inne på Swedbanks kontor behövde en liten promenad i solskenet. Vi parkerade bilen en bit från skatten. Vi gick dit och loggade den ganska enkelt. En del förbipasserande folk fick inväntas innan vi kunde sätta tillbaka burken. Men till sist gick det bra.

Tack för skatten!

Michelle och jag är ju som bekant, för den som läser här med i en amatörbokbindarförening. I och med att vi åker in till den så letar vi allt som oftast upp någon skatt, innan vi kommer dit. Men, nu har det även blivit en del annan skattletande verksamhet i form av små utflykter. Vi har även, vilket är ganska angenämt även kommit ut på morgonen och ätit frukost i skogen vid några tillfällen. Och, det är friskt i skogen på morgonen på något sätt.

Michelle är i full färd att packa. Hon ska till sin mormor och morfar under den kommande långhelgen med Kristi himmelfärdsdagen samt nationaldag. William blir hemma och får väl, om han vill bevittna, eller rent av var med på den brygg-curling som kommer att gå av stapeln under fredagen. Sedan blir det öl-provning med öl-klubben. Då vill nog William hellre sitta vid datorn eller göra Urfotingen sällskap.

Man kanske inte kan påverka vädret, men man kan i alla fall minnas lite varmare dagar. Som de i som var i påsk. Tänk, att när man ser ut över de snötäckta träden, så är det svårt att tänka sig att folk badade i Bråviken, vid Kopparbo för en och en halv vecka sedan.
Jag fick ett ryck i morse och kollade in några gamla låtar från forna tider. I alla fall forna, för min del. Jag vet inte hur pass aktiva de band är som jag kollade på. Jag delade några låtar av dem på Facebook, några som var värda att förmedla till de som inte känner till dem. Känner du till exempel till Dread Zeppelin? Det är en grupp som spelar Led Zeppelins låtar, i reggae-takt med en Elvis-kopia på sång. Och, när de spelar “Heartbreaker” så sjunger han Tort Elvis, som sångaren heter texten till “Heartbreak hotel” – och det fungerar. 

Jag började annars med att leta upp ett norskt acapella-band som heter Bjelleklang. De sjunger lite halvlustiga covers. Jag delade med mig av “Kamel fra Lilleström” som är en omgjord version av The Bangles “Walk like an egyptian”. Det fanns även andra, men om man delar med sig av låtar som “Neger fra rasta” så får man väl en rasist-stämpel på sig. Och det vill man ju inte ha. Det är förresten en annan variant av Bob Marley´s “Buffalo Soldier”. Och, som syntes så finns det en del reggae även i detta band. Fast kanske inte lika genomgående. Jag började med detta för att föröka hitta en låt där Bjelleklang sjunger “och med drivhuseffekten så blir det helårs-cabriolet-säsong”, fast på norska. Men den hittade jag inte.

När jag ändå var i farten för att leta efter något roligt så ville jag även förmedla Mojo Nixon. Han, tillsammans med Skid Roper såg jag i ett litet tält nere på Roskilde-festivalen för 20 år sedan ungefär. Det var bland det röjigaste jag varit med om. Helt fantastiskt. Mojo Nixon sjunger, för att knyta ihop det hela med Dread Zeppelin om Elvis, och hur han, likt Gud finns i allt och alla. Alla utom några få. Den som inte har Elvis i sig är Anti-Elvis. Och tydligen, enligt Mojo Nixon så är Michael J Fox en Anti-Elvis. Han har ingen Elvis i sig. Likaså Joan Rivers, som visserligen har Elvis i sig, men från henne försöker han ta sig ut.
Det fanns naturligtvis flera låtar med dessa artister och grupper, men alla kanske inte fungerar längre. Vem minns till exempel Debbie Gibson som Mojo Nixon sjöng om i “Debbie Gibson is pregnant, with my twoheaded lovechild”?
Debbie Gibson var förresten med i ett TV-program där även Michael Wiehe medverkade. På frågan om vad han tyckte om henne svarade han “Amerikansk broiler” vilket väl förmedlade budskapet, även om väl Debbie Gibson kom från Storbritannien.

Jag sålde en termometer en gång. Det var infälld, likt ett urverk i en marmor-bit. Dekorativt, men inte vidare praktiskt. Det fungerade nämligen så att den mest mätte temperaturen i stenen. Stenens temperatur hängde inte med i de förändringar som luftens temperatur hade. Om det var tio grader kallare på natten så tog det ett bra tag innan termometern var ifatt. Stenen värmde upp saktare. Likadant när den kyldes, så gick det långsammare för stenen. Termometern var mera som en databas över den temperatur som varit tidigare.

Jag sålde min termometer till att par från Texas. De sa att, “det spelar ingen roll, det är lika varmt jämt. Vi bryr os inte fall det är 38 grader eller om det 42”.
Likadant lär det väl vara i arabvärlden och i stora delar av Afrika. Det är varmt jämt. Så, varför bry sig om hur många grader det är? Och framför allt, vad sjutton talar de om med varandra, om de inte kan tala om vädret. “Kallprat” är väl just till för de klimatområden, där det faktiskt finns just “kallt”. Varmprat lär inte bli lika effektivt som “isbrytare”, individer emellan.

Så, nu är frågan, hur man gör för att låta sig inneslutas av det väder som det blir, oavsett dess värme eller ej. Oavsett om det är blött eller torrt. Oavsett om man tvingas prata om annat eller ej. Hur lever man med detta ombytliga väder, utan att snubbla på floskler titt som tätt, i ett ointellektuellt sätt att försöka kommunicera?

Jag upplever inte Williams tid hittills på Råsslaskolan som speciellt läxintensiv. Däremot så har Michelle, i alla fall tidigare år fått göra mycket av exempelvis matteboken den sista månaden, hemma. Detta samtidigt som det ska vara utflykter, friluftsdagar och annat, på skoltid. Borde det inte, i den bästa av världar vara så att friluftsaktiviteterna var läxorna, medan matteboken gjordes klart i skolan. Sedan borde väl matteboken innehålla allt som behöver läras, så att man slapp dessa stenciler i läxa, som om de är med, för att det ska bli läxa, för läxans skull. Och, jag köper inte resonemanget om att det ska förberedas inför kommande, äldre årskurser där det är betydligt mera läxor. William, som går två årskurser över Michelles har färre läxor än Michelle har haft genom åren. Även om detta år varit rätt så behagligt på den fronten, även för Michelle.

Jag är annars i startgroparna nu för att åter igen testa min tumme. Den läker bra, men är inte helt återställd. Jag kände av det när jag försökte bära ett par stora marmorbitar, där tummen belastades en smula. Då insåg jag att jag hade skadat mig tidigare och att det inte riktigt var läkt. Fast, det är ju bara två veckor sedan som jag skar upp den, så det är kanske inte så konstigt.

Gårdagens hagelskurar, som varvades med sol har idag förbytts till snöbyar och en otrevlig blåst. Det är inte längre så intressant att stå på bryggan och fiska strömming. Det är inget kul i detta väder, oavsett om det finns någon fisk eller ej. Detta får nog vänta till en varmare dag. Men, man får vara glad för det lilla i denna demoraliseringens väder. Igår lämnade jag inte bara in deklarationen, jag besiktade bilen också. En ombesiktning som denna gång resulterade i ett år till med den gamla skorven.

Någon sa, att det är nog bra om det blir lite svalare, och mulnare, så att lövsprickning och blomning hejdas lite. Så att inte allt sker på en gång.
Fan heller. Det är säkert samma knäppskallar som tyckte att snön, “åtminstone kunde få ligga kvar över jul”, innan den barrikaderade det svenska folket med sina två meters djup, sin efterhängsenhet i sex månader. Var så god, här har ni nu er jävla snö, redan i maj. Hoppas att den får bli kvar över jul!

Påskhelgens sommarvärme var ju bra onödigt. Det är så pass demoraliserande när det blir bakslag i vädret, som nu, med snöfall i maj att det vore lika bra om solen och värmen, i kombination kunde hålla sig borta, fram till juli månad. Allt annat är en illusion om en bättre värld. Detta snöfall, den tredje maj bevisar hur pass jävla felinformerade vi är, lurade om att det skulle finnas någon jävla form av global uppvärmning. Mera sprayburkar till folket. Mera global uppvärmning. Jag ger fan i fridolinernas domedagsprofetior. Vem fan vill ha snö i maj? Svara mig det, Gustaf.

Om man ser till hur man vill ha det så är det önskvärt för många att kunna ta sig en fika på en altan, en balkong eller på något annat vis sitta ute i solen. Man vill sitta ute och fika. Detta är en, mer en generell önskan. Så, varför ska vi förstöra dessa förutsättningar genom att intala oss om att vi behöver kallare klimat, så att inte den globala uppvärmningen tar dör på våra vintrar. Men, återigen, snö i maj? Nu får du fan i mig ge dig, Birger Schlaug. Sluta blåsa sibirisk luft, Maria Wetterstrand. Ta dig i arslet, eller är det för varmt där, Peter Eriksson. Ta din ficklampa, Gustaf Fridolin och analysera det

Vet du förresten var ett “slangsänke” är för något? det visste i alla fall inte jag, innan påskhelgen och dess slutskede, annandagen. Jag hade blivit av med mitt sänke som hade försvunnit i samband med att jag hade fastnat i botten. Jag hade alla krokar kvar, så egentligen så behövdes det ju bara någon mutter eller liknande att fästa längst ner. Samtidigt som jag letade metallskrot i verkstaden så fick jag besök. Denne man erbjöd sig att se om han hade något slangsänke i bilen. Det hade han också. Han hämtade det inte bara, han knöt fast det också med några invanda knutar som väl var ganska långt från de kärringknutar som man själv hade gjort.
Sänket då, jo det var en tyngd med en koppling till lyftverktyg på. I denna satt det en slang. I andra änden ytterligare an koppling, med en ögla i att fästa reven. Det såg effektivt ut. Den var miljövänlig också, sa han. Och man fastnar inte lika lätt med den. Och det kanske stämmer. Fast, krokarna fastnar ju ibland. Och de sitter ju innan sänket. Så, när det går av vid kroken, så försvinner sänket också.
Det var i alla fall en trevlig bekantskap. Något att ta med sig hem, att blogga om alltså. För sänket, det är där kroken är, fast på botten.

Det nappade ganska bra under påskhelgen. Jag gick bland annat med 6-7 kilo i en påse till Urfotingen. En tung promenad, med trötta armar. Påsen blev nämligen rätt så tung.
Jag brydde mig inte om, denna gång att ta med något till katterna. Jag gick istället tillbaka, och tog upp lite mera. Bara något kilo eller två.

Nyheten om strömmingens ankomst hade inte nått ut till inlandet ännu. Eller, nåt in. Ja, hur det nu blir. Det brukar nämligen komma en del folk från trakter som Örebro, Eskilstuna och Västerås för att campa och fiska strömming. De har både kyl och frys i sina husvagnar. Inte som förr, när de fick, antingen äta strömming som idioter eller ta med sig det hem, och vips, surströmmingen hade fått sin rätta betydelse.

Det kom visserligen en båt med lite folk som knappast var från trakten. De liksom bara dök upp. Vi märkte dem inte innan de nästa vara ända framme vid bryggan. Och de var inte direkt diskreta när de ko, åtta personer i en plastbåt. Motorn hade tydligen gått sänder, för de rodde, samtidigt som två man försökte dra igång snurran. Bränslet, av märket “Sofiero” som de i fören tydligen fick sitta på fungerade bra, även om motorn inte ville gå som den skulle. En viss “sjösjuka” hade infunnit sig i en del av besättningen. Och hur vi visste att de inte var från trakten var för att de helt enkelt talade ryska, eller polska eller något annat slaviskt klingande språk.

Urfotingen fick fullt upp med att rensa sin strömming. Det blev nog både stek, inlagd som utlagd fick. Själv så hade jag mest utlagd, för katterna får sin fick utomhus. Det är minst kladdigt för städpersonalen på det viset.

Denna helg, som folk anser vara Valborg, på lördagen är lite mera förberedd. Men, det är kanske dag att göra lite vanlig, husmanskost. Vad nu det är. Lite kokt potatis kanske, mellan alla papper som deklarationen medför. För, även om det enligt min mening är Valborg idag, söndag så är det också de sista tråkiga dagarna innan deklarationen skall vara inlämnad. Idag och i morgon. Sedan är det för sent. Jag får göra så gott jag kan. Men det ska nog gå bra. För även om det är lite trögt att sitta med detta hemma så kommer det gå av bara farten imorgon, när det sista skall göras. Jag hoppas bara att man kommer åt sin e-legitimation på Internet, samt att det inte blir för trångt i etern när man ska in på Skattemyndighetens hemsida. Fast, det är ju inget man kan göra något åt i så fall. Lika bra att koka lite potatis nu, så att man får nya krafter till eftermiddagen.

Man blir ju faktiskt lite hungrig, om man nu inte redan var det av att se dessa bilder. Inte sant?

De olika helgdagarna sitter i knä på varandra denna vår. Påsk ena veckan, valborgsmässoafton och pingst strax därpå. Den ena högtiden avlöser den andra. Det enda som väl kanske kan vara lite att gnälla om för en del är väl att det blir färre lediga dagar när Valborgsmässoafton är på en lördag, och inte mitt i veckan. Ja, inte för att det väl egentligen är en ledig dag, utan för att dagen efter, första maj numera är en helgdag. fat, i år är det ju en söndag. Och för en gångs skull, eller snarare vart femte, sjätte år så är första maj en helgdag, på riktigt.
Men visst handlar det om att ha en eldig dag, dagen efter en tilltänkta högtiden. För, om det inte går att dricka alkohol i Sverige, så är det ingen dag att fira. Första maj är alltså en helgdag, gjord för Valborgsmässoafton, så att det kan supas ordentligt, när våren skall gapas in med  sång och hurrarop. För vi sjunger inte gärna heller, om vi är nyktra. Men ge oss lite brännvin så ska du allt få höra på den ena och den andra sången, toppad med Creedence Clearwater Revivals “Cotton Fields” med en viss brytning som väl gör texten till något annat än dess ursprungliga verk.

Jag vann ju en del ägg innan påsk. 66 stycken, tror jag att det var. Stora, fina ägg från någon hönsfarm i Södermanland. Sedan, när det blev dags för påsk så åkte Småfotingarna till mormor och morfar. Jag åt på en bridgefest på långfredagen och hos Urfotingen på påskafton. Så det gällde alltså att få i sig äggen på annan tidpunkt för att hylla denna helg, som väl har sina anor, i form av mat-frosserier efter den nyligen avslutade fastan. Det lär finnas flera förklaringar till varför just ägg äts på påsken, mera än vid andra högtider. Och snacket om att det skulle symbolisera någon form av fruktbarhet vet jag inte om jag tror på, mera än om någon form av efterhandskonstruktion. Nej, det som verkar rimligast är att, medan folk fastade, så slutade inte hönsen att värpa ägg för det. Det blev alltså ett överflöd av ägg, lagom till påsk. En rimlig historia. Kanske nedbrytbar i sin logik, även den men i alla fall något som jag tar med mig till den påsk-tallrik som jag serverade mig själv på skärtorsdagen. Ja, det är inte lätt att hitta en middagsdejt på skärtorsdagen. Alla brudar för ju iväg till Blåkulla då. Så, det fick bli jag, en öl och två hungriga katter hemma. 
Äggen syntes välmående. Ja, det var gula inuti. Riktigt gula. Det är de inte alltid, när man köper dem i affärerna, producerade till att vara små, med tunt skal, och blekgula inne i dess innanmäte. 

Jag stannade till i Torshag av anledning, som säkert kommer att framgå i annan skrift, i ett annat forum, inte långt från detta. Jag parkerade min bil vid Torshags busshållplats. Nedanför finns det ett vattendrag där sjöfåglar av olika slag för närvarande bygger på sina bon samt ägnar sig åt initiala aktiviteter inom sin arts beständighets mål.

Det var ju sol hela veckan. Denna kväll var inget undantag. Jag hade tidigare spelat bridge med pensionärerna. Det gjorde jag både onsdag eftermiddag i Krokek com torsdag förmiddag i Åby. Det var ett sätt att komma runt den rastlöshet som en skadad tumme kan medföra. Fast, det är ju förstås lite krångligt att sortera korten när man har en tumme i bandage. Men, färdighet ger övning…..eller om det nu var tvärt om?
Jag kan faktiskt tänka mig att det inte bara var rätt årstid att vara vid Torshag denna kväll. Det var även rätt tidpunkt på dygnet. Den stillheten som fanns i området gav ett lugn, inte samma rastlöshet som samma stillhet ger om man sitter på jobbet och får ungefär lika mycket uträttat. Visst är det konstig matematik?

Jag fick skrapa rutorna  morse. Jag som tänkte göra konstverk av isskraporna, lägga dem i soptunnan och kalla sopkörarna för en del av en installation. Men det sket sig.
Nu är det deklarationstider. Konst på hög nivå. För den som har företag, deklarerar själv samt kan ha ett leende på läpparna under den onödigt långa tid som går åt har gjort en prestation, väl så god som Andy Warhol, Carl Lewis eller Mozart. Vi andra kan betrakta oss som luftgitarrister, i jämförelse med Mozart eller som pingisbollkallar jämförelse med Carl Lewis. När det gäller den tredje så få väl våra blodiga fingrar jämföras, i kvalitet med Andy Warhol, men långt ifrån berömmelse.

Knopparna på kastangeträdet spricker ut. Det är en av de typer av knoppar som verkligen gör skäl för namnen att spricka ut. Man ser trådarna som höll samman vintern i knoppens inre. De trådar som nu släpper ut våren, försvinner in i sommaren för att åter komma, via det förmultnade, inifrån trädet och åter sluta stänga inne värmen när vintern åter nalkas.
Men det är tur att man slipper det nu. Att vintern är långt borta. Det är tur att det är vår – så att man får deklarera. Inte konstigt att det är på våren som depressionerna står som spön nacken. Deklarations-depression.

Som om det inte var nog med att behöva deklarera. Bilen är på verkstad. Inte för att jag saknar bilen just nu, och inte för att den inte behöver reparation. Det är investeringen i lagningarna som inte alltid är vad som behövs. för det är ju inte så att man har svårt att bli av med pengar. Man hittar nog en och annan elektronisk väg att skicka den, i form av små elektriska signaler. för det är ju vad pengar är idag, små, små korta signaler av elektronisk art. Energi. Och energi är ju i princip det samma som ljus. Solen ger ljus och energi. Så, varför i helvete kan inte solen se till att ekonomin fungerar bättre, och ge fan i att ge oss frost om nätterna, när den precis lurat oss att ta på oss våra shorts?

En av sakerna som man kan reflektera över är den motståndsgrupp som tycks ha fått fäste i bygden, likt en köttätande Bader Meinhof-liga. Ja, man får anta att de bara äter kött, för att döda något ur växtriket lär inte ligga för denna grupp. En skylt har satts upp vid den skog som väl barnen kallar för Fläskberget, om jag förstått det hela rätt. Denna avsaknad av respekt för grisen och dess kött tyder i alla fall på det. Men, det är budskapet på skylten som vittnar mest om deras ställningstagande och syn på det som är animaliskt, och det som är vegetariskt.

“Krokeks Nippies säger nej till trädmord” är det solklara budskapet.
Det är möjligt att det ska vara “Hippies”, men i så fall så kanske de får ha lite tydligare textning, så att det framgår att det är ett “h”, och inte ett “n”. Men, nog låter det lite mera, som om det är på alvar när de får heta “Krokeks Nippies”. Det är ett respektingivande namn.

Man ledde alltså trafiken via Flädervägen. Och, det gör man fortfarande, även om ingen tycks fatta det. alla kör den andra vägen, för de tror att det är enkelriktat. Men, för det första så kan inte en väg vara enkelriktad åt båda håll som den alltså har blivit, tack vare att det är en sådan skylt vid båda infarterna. Och, om den inte är enkelriktad, så är den dubbelriktad. Det gäller bara att veta på vilken sida av vägen man ska köra. Detta påpekas via en annan skylt, om man åker den andra vägen. Bilisterna är tydligen så förvirrade av skyltningen att det behövs en skylt som talar om att det är högertrafik.
Vidare så gäller inte den enkelriktade skylten för “O-boende” på vägen. Alltså, de som inte bor där. De enda som inte får åka åt mera än ett håll, beroende på vilken sida av vägen de kör på är alltså de boende. De får köra runt.

Nu vet jag inte om kanske tanken var att låta de boende parkera vid skogsavverkningen, riskera att hamna i en konfrontation mellan skogsavverkare och “Nippies” när de parkerar vid korsningen Torsvägen/Flädervägen, för att de alltså inte skrivit sig på annat ställe än Flädervägen men nog verkar det som en klar diskriminering mot dessa människor.

Så, som en summerande skylt, för hela denna röra så pekar en av de orangea skyltarna, som leder om trafiken rakt upp i luften. Det är som om de bar alla inblandade, bilister, vägingenjörer, Nippies och träd-avverkare att fara och flyga!

Sy i en knapp, med tummen i bandage? Hjälp!

Jag somnade tidigt. Lika bra det. Det är inte alltid som man har förstånd att gå och lägga sig när man är trött. Den kommande långhelgen kan ta musten ur en. (påskmust?) Då kan det vara bra att ha några extra timmar sömn i bagaget.

Jag skadade tummen i måndags. Det vet de som känner mig, samt en hel del bridgespelare vid det här laget. Jag tänkte nämligen att, eftersom att jag fyllde år igår, och min tumme var i paket så kunde det vara lika bra att spela bridge med pensionärerna, än att sitta och rulla……äh…..en tumme. Så, när jag spelade bridge igår så frågade en person om jag inte kunde hänga med till Åby idag, och spela mera, med honom. Sagt och gjort, jag samlade ihop datorprylar och dosor för att introducera detta i Åby. Det är nämligen ingen klubb. De räknar för hand fortfarande, men eftersom att jag ändå var med så kunde jag ju ta hand om tävlingen, så de fick ett slutresultat på en gång. En del hade inte sett dessa apparater förut, de som ersätter det handskrivna protokollet med att skicka informationen, direkt till datorn, i realtid, som det så fint heter. Men det gick riktigt bra. När sista kortet var spelat så fanns resultatet på pränt. Alla tycktes ha fungerat i enlighet med det korrekta. En lyckad dag. Jag och min partner kom fyra. Ett svårbedömt resultat, om man ska vara nöjd eller inte, men det var  alla fall en del muntra situationer, och då spelar ju resultatet inte så stor roll.

I söndags så slog vi ner en del pålar vid vår brygga. Isen hade tagit dem, och av någon konstig anledning så tog den bara två-tre stycken av dem, medan de andra fick stå kvar. Det verkade som om isen var onykter. Det hade gått i cirklar runt en del pålar. Andra hade den forcerat rakt av. En av bryggans stenkistor hade rest sig. Detta beror på is som ligger under bryggan och som höjs med högvattnet. Högvatten blir det när det är hård västlig vind, på västkusten. Märkligt kan tyckas, då den västliga vinden ju borde blåsa ut vattnet åt öster, ut i Östersjön. Men så fungerar det ju inte. Västlig vind fyller på vatten i östersjön, på västkusten. Detta vatten fyller sedan Bråviken, fyllsjön har blivit ett faktum, lokalt.

Den lite kryptiska inledningen syftade på att jag nu, på torsdagen fortfarande skriver om saker från helgen som gått. Detta är för mig en välsignelse, om detta uttryck tillåts utan att ha någon religiös undermening. För just nu, när jag sitter med lite kallskuret, en öl samt en del tvätt och disk som arbetar i sina respektive maskiner så vore det trist att inte kunna ha något att skriva om. Det skulle innebära att man fick göra något annat. Något som man kanske inte vill. Man kanske rent av skulle sätta på TV:n och se på något som man inte vill se. Man skulle heller, vilket är viktigare inte ha några outnyttjade minnen. Men TV:n hjälp så behöver du inga minnen. Den gör saker åt dig, den minns åt dig, den upplever åt dig. Det enda du behöver göra är att sitta i soffan, och glo.

Datorn då, är inte den fördummande, som TV:n är, frågar sig vän av ordning. (vilken ordning?)
Nej, datorn kan man vara kreativ med. Inte låta sig bli äldre vid, utan att göra något. Och, tv är inte fördummande, inte alltid, förstås. Den kan vara informativ, men inte så mycket mera. Michelle brukar se på Filofix, som det väl heter, det där barnprogrammet om att pyssla med olika saker. Men, hon gör det ju för att hon också vill pyssla. Inte för att hon vill eller känner sig tvingad att se på TV, just för att det inte finns något annat att göra. Hon ser det när hon har en tid vid datorn. Cirkeln är sluten, den elektroniska cirkeln av att vara praktisk, men se på TV, utan TV. (nu blev jag yr i huvudet)

I Morgon är det festbridge. På lördag blir det mat hos Urfotingen. Jag får således fira min påsk hemma idag. Jag och katterna. Men, de vill helst vara ute. Småfotingarna är hos sin mormor och morfar. Jag är ensam med mina ägg, min tvätt, min disk och min kreativitet vid datorn. Ja, och så min tumme förstås, “me and my tumb, me and my tumb”

Nåja, hypotetiska, astro-fysiologiska spekulationer får nog andra fundera på. Det blir lite för mycket matematik för att räkna ut detta. Det räcker med att dymmlarna ska upp i kyrkklockorna idag, och att trandansen börjar på alvar i morgon. För, om man istället spekulerar lite i varför påskkärringar av alla slag ska ut och flyga i morgon så kan man ju tänka sig att det kommer av att man sett tranor som flyger, och som låter som om de sa “gla´påsk, gla´påsk!” Tänk på det, nästa gång du ser en trana. Tänk även på hur de är utformade, som om de hade en kvast att sitta på med sina långa halsar som då bildar denna lilla synvilla. Kan alltså tranan vara upphovet till påskkärringarnas massinvasion av en stackars fyrvaktare på Öland. För Blåkulla ligger väl på Öland? Att vara fyrvaktare där innebär nog att man har giltiga avdrag för Viagra.

Eftersom att jag skadade min tumme i måndags, och eftersom att det är en viss bemärkelsedag idag så har jag bestämt mig för att spela bridge i eftermiddag. Bridge är också en påsk-tradition. Vi spelar alltid bridge, med lite fest efter på långfredagen. Vi har bytt ut ett par bokstäver bara. Korsfästelse har blivit till fest med kort. Ja, roligare än så blir jag inte för tillfället. Men, det är de sämsta skämten som luktar värst. Eller var det köttet som luktade, det som var skämt? Nåja, jag tror att vi lämnar det.

Vi gick förbi en gammal brunn med en pump i lördags. Jag minns den från när jag var barn. Jag minns även de körsbärsträd i närheten som huserade ett getingbo. Jag minns hur jag fick fyra stick när vi åt körsbär. Jag minns även hur jag trampade på en geting, lite längre bort, samma dag. Fem stick blev, och är fortfarande rekordet för en och samma dag. Småfotingarna har aldrig blivit geting-stuckna. Ibland önskar man att de blev det när man hade dem under uppsyn, så att man fick veta om de är allergiska eller ej. Deras farfar var nämligen mycket allergisk mot getingstick. Det var frågan om snabb vård, på liv eller död. Fast, jag har klarat mig, så hoppet om att Småfotingarna inte är allergiska finns och lever i högsta grad.

Matlagning av olika slag stod på programmet den fredagskvällen. William hade gjort rulltårta på Hemkunskapen i skolan tidigare i den veckan. Han ville nu prova det hemma. Det blir ofta så, att han vill göra det han lärt sig i skolan, även hemma. Och det gäller inte bara matlagning och bakning, det kan vara sådant som handdisk eller att tvätta kläder. Fast, i det senare fallet så får man övervaka det hela, annars kan det bli lite nybörjarfel. Man vill ju begränsa antalet krympta kläder och snedfördelade tvättar.  Fast, ju mera han försöker, ju bättre går det. Man får försöka att tala om för honom att kolla tvättlappen och att anta att det inte går att trumla i torktumlaren snarare än att chansa åt det andra hållet.

Själv så strimlade jag kycklingfilé som jag stekte upp. Jag hade en ny rätt på gång. Ny för mig i alla fall. Jag gjorde lite olika omgångar av kyckling, curry och wok-grönsaker.  ett av fallen så skar jag lite mindre bitar. I den andra fallen lite större. De större bitarna skulle jag ha till eventuella fyllda baguetter, eller i pitabrödet. Den rätt som hade lite mindre bitar skulle bli till en lasagne. En lasagne med kyckling och currysås.
jag gjorde alltså en vanlig sås, med det undantaget att den fick bli gul. Gul av curryn. Jag använde den nya curryn till att smaksätta köttet medan en annan, lite mera vanlig curry fick tjänstgöra som smak- och färgämne i såsen. Sedan varvade jag lasagneplattor, sås och kyckling-röra om vartannat, som en vanlig lasagne.
Det hela blev riktigt gott, bortsett från en liten miss med saltningen. Men, salta kan man ju göra efteråt.

Notering: Man ska inte äta rulltårta innan man äter lasagne.

Vi hittade vår skatt efter en stund. Nu var det bara att ta sig hem, via Michelles dans för att, väl hemma provsmaka den nya salamin. Pata Negra. Negra betyder väl svart, och vad nu detta hade med den röda salamin att göra, det vet i sjutton. Gott var det i alla fall, tillsammans med en öl. En lite annorlunda stark smak, nästan som om det var pepparrot i den. Och det kanske det var. Dyr var den också. 369 kronor per kilo, Så, det blev en begränsad mängd Pata Negra salami denna gång. Fast, det räckte riktigt bra.

William tänkte göra rulltårta den kvällen. Jag hade en annan litet idé om maträtt som jag tänkte prova. Spännande att se vad det blir av det.

Vi skulle steka upp lite kycklingfilé. Lite strimlad kycklingfilé. Den var tänkt som fyllning i några baguetter som vi skulle ha med oss på vår skattjakt dagen därpå. och, för att kyckling ska bli som bäst, i en baguett så behövs det currysås. Jag tog fram ett recept på sås, på Internet, kopierade det till ett SMS och skickade det till Michelles mobiltelefon. den hade hon sedan med sig i köket, och kunde följa det när hon gjorde sin sås.

Medan Michelle vispade och rörde i såsen så strimlade jag kyckling. Jag stekte det i omgångar och såsade till det lite, som liksom fick koka in i alkoholfri glögg. Glögg tycker jag är en bra ingrediens i många olika sorters matlagning. Speciellt till marinader, när man ska grilla.

Michelle tog ibland hand om kycklingen också, och rörde lite i den, när jag skar kyckling. Vi provade även lite salami som vi hade köpt lite tidigare. Så tunna skivor som möjligt, det är melodin när man småäter salami, som om det vore chips. Och, egentligen så kanske man ska låta salamin torka lite. Få vara framme, utan plast. För numera så är salamin för det mesta i kyldiskar, även när det gäller delikatessavdelningar på varuhusen. Och salami ska ju inte vara i kylskåp. Fast, när man kommer hem en fredagskväll, häller upp en öl och tar fram sin nya salami, så vill man inte vänta på att den ska torka. Man slänger i sig den direkt, även om den är lite sladdrig.

Vi blandade ihop kycklingen med currysåsen. Blandningen skulle sedan ner i baguetterna. En del av kycklingen fick vara utan currysås. Den slängde vi på de två djupfrysta pizzor som vi hade köpt tidigare på dagen och som vi skulle äta som kvällsmat på fredagskvällen. Lite extra ost åkte också på. En djupfryst, lite halv-tråkig pizza hade förvandlats till något lite utöver det extra. (märkligt uttryck, “lite utöver det extra”)

Pizza blev förstås väldigt god. Och vad kunde det annars bli, med de extra ingredienserna? Vi gjorde även våra baguetter, som vi hade med oss till skattjakten, dagen därpå.

Om själva skattjakterna, och allt vad det innebär kan man läsa på: http://geocachingkolmarden.wordpress.com/. Och, det har blivit en del gjort på den fronten. En hel del nya inlägg de senaste veckorna.

Pulvren som användes, för den som oroar sig var alltså currypulver och vetepulver.

I lördags fick jag jobba lite innan vi for till Kvarsebo för en utflykt. Det var jag, Michelle och en kompis från bridgeklubben som gick en bit på Sörmlandsleden. Michelle ville då ta med sig sin cykel. Hon fick gå med den till Hantverksbyn för att det inte fanns luft så att det räckte i däcken. Jag brukar ju fylla på en och annan cykel med luft där, med min kompressor. Luften i Williams cykel hade faktiskt stått sig riktigt bra över vintern. Det var lite förvånande. Men Michelle fick alltså vänta med att cykla, till att luften åter var i korrekt mängd i däcken.

Michelle fick sin cykel förra sommaren. Det var därför lite osäkert hur pass mycket hon behövde öva, innan hon kom in i att cykla med så kallat “bakåt-tramp” som ju var en ny bekantskap för henne förra sommaren. William var ju lite vanare vid den typen av utväxling-teknik och bromsmekanism.

Man får kanske skaffa en cykel till. För i morgon så ska jag besikta bilen. Detta är inte något jag ser fram emot. I alla fall inte resultatet.

Småfotingarna, och även andra som barn som kommer på besök och ska äta, t.ex. pannkaka vet, i ett inkört mönster, en slags rutin att det förekommer en del olika färger på pannkakorna i vårt hus. En onödig rutin, kan tyckas. En onödig lärdom, att förvänta sig en färgad pannkaka. Det är bättre att lära sig något som man har nytta av. Så resonerar den vuxna, förståndiga fyrtioåriga föräldern. Men, nu har barnen lärt sig, att man kan göra saker på olika sätt. Barnen har blivit vuxnare i sitt sätt att tänka. Föräldern har blivit barnsligare. Vem vann?

I söndags så gjorde vi våfflor. Vi gjorde dem i orange färg. De så riktigt aptitliga ut och smakade därefter. En perfekt efterrätt, till de gröna pannkakorna.