I söndags var det röj. Ja, på vägen hemma alltså. “Vi måste nog ta ett par grenar på din häck” var det sagt då dessa grenar började leta sig ut på vägen. Ett par grenar? “Hur vill du ha det? Om vi klipper en halvmeter från marken ungefär?”
Jaha, menar de alvar? Jag såg ett par veckors jobb framför mig. Men, när eftermiddagen kom smygande så var häcken borta. Vilket jobb, och vilken uppslutning för att klippa ner min häck.
Det kommer att bli fint när häcken växer ut igen. Det blir en liten, lagom stor häck.
Själv så hade jag släpkärran och lastade, lossade samt körde bort riset. Ett par träd på andra sidan vägen fick inleda det hela. Häcken var av hagtorn. Så nu har jag stela fingrar efter alla taggar som letat sig in och mer eller mindre spjälat händerna. En liten olika gjorde att ett finger är dubbelt så stort som de andra. Men det går över, långt innan häcken växt upp igen.
Michelle åkte på släpet. Det behövdes en liten tyngd för att inte riset skulle trilla av. Hon verkade trivas bra i riset. Men, när hagtornen kom på lasset så krävdes det ett sittunderlag. Detta fick vikas dubbelt. För när det låg enkelt så blev det taggar i rumpan. Taggarna var rätt så långa.
Jag ska skriva ett tackbrev och lägga i brevlådorna. Ett tackbrev till alla som hjälpte till och gjorde något på en dag som jag säkert hade behövt hela vintern till annars. Om det räcker. Nu har en häcksax klivit upp på prioriteringslistan. En häcksax som man kan använda lite mera regelbundet än att klippa ner häcken vart tionde år.
Fjäderlös Tvåfoting
