Att slippa ta ledigt ena dagen, för att behöva ta ledigt nästa dag?

En måndag i förra veckan så var det öppet hus i skolan. Barnen började klockan 13:00 och slutade klockan 18:00. Allt detta för att föräldrarna ska hinna komma till skolan och se sina barn ha lektioner som vanligt, i den vanliga skolmiljön.

Men det fungerar inte som de har tänkte sig tror jag. Måndagen stressar sig sönder och samman. Speciellt blir det rörigt när man ska spela bridge klockan 18:30, förbereda inför kvällen tävling då det till råga på allt är lottade par som alltså kräver ytterligare lite förberedelse. Ja, Michelle fick följa med, direkt till bridgen.

Men, jag hann med det hela. Både att springa mellan olika klassrum där den ena eller andra Småfotingen fanns för stunden som att spela bridge med Michelle vid sin dator i ett hörn.

Sedan var det någon form av kompenserande studiedag på tisdagen. Alltså, man har en senare skoldag ena stunden för att föräldrarna inte ska behöva ta ledigt från jobbet för att nästa dag ha en helt ledig dag, som kräver ledighet hela dagen för många föräldrar. Ja, om man nu inte har en marmorverkstad som kan tjänstgöra som dagcenter.

Michelle var med mig hela tisdagen. Hon slipade ett par ljusstakar samt en sockel till en trädgren som legat som “drivved” vid stranden. Dessa produkter får nog vara med i ett annat inlägg. För man bör dokumentera saker som dessa. De bör fotograferas så att de åtminstone bildmässigt kan sparas även om Småfotingen i fråga låter ägandeförhållandena skifta en smula av olika anledning. Ja, trädgrenen skulle visst klädas till jul. Vi får se vad framtiden har att bjuda på i det avseendet.

 

Vem fan behöver Telia Navigator?

När jag la om mitt abonnemang hos Telia så blev det en del förändringar. Det var väl både positiva och negativa förändringar. Det negativa, som väl egentligen inte behöver vara negativt är att de har andra faktureringsintervaller. Undrar om de informerade om det? Nåja, nu vet jag det i alla fall. Det ställde till med lite problem, men det var väl mest min egen klantighet. Det positiva, i alla fall en stund var att jag fick med lite Spotify och Telia Navigator på köpet ett tag. Navigator tänker jag inte behålla. Den är bra men åt helvete för dyr. Man har ju gratis navigationsprogram ändå i mobilen, samt en extern GPS. Spotify var en positiv överraskning, alltså premium-versionen. Man kan ju lagra musiken och spela den offline. Mycket bra. Jag tog förresten en av mina gamla FM-sändare och kopplade den till mobilen. Sedan kunde jag lyssna på musik i mina hörlurar, trådlöst medan mobilen låg på köksbordet och laddade. Perfekt. Vidare så kan man ju alltså använda sitt abonnemang hos Spotify, inte bara i den nya mobilen och på datorn. Man kan ha det på den gamla mobilen också. Det kan vara bra att veta.

Jag kan alltså skicka musiken via FM-sändaren med vilken av mina telefoner jag vill. Det kan vara praktiskt i vissa lägen. Ja, det låter kanske lite konstigt, men jag använder ju faktiskt båda för tillfället. Jag har nämligen satt in mitt SIM-kort till det mobila bredbandet i den gamla telefonen. Samtidigt så har jag nu fri tillgång till Internet med telefonabonnemanget. Detta gör det betydligt enklare när man ägnar sig åt skattjakt. Och med GPS och skattletarprogram i bägge telefonerna så kan Michelle leta skatt med den andra.
Sedan har man ju Facebook i mobilerna. Inget man behöver ha direkt. Tja, vad behöver man ha egentligen, över huvud taget. Men Facebook börjar bli lite träigt på något vis.
Kalender är ju en viktig applikation. Den integreras i den nya telefonen med Google. Det är bra, för den är lättredigerad på Internet. Googles utveckling verkar lovande. Komplicerat och kräver kanske lite tid att sätta sig in i när allt ska utnyttjas, men tillräckligt bra för att både MSN som Facebook nog börjar känna flåset i nacken.

 

 

Stela fingrar, mjuknar fortare än häcken!

I söndags var det röj. Ja, på vägen hemma alltså. “Vi måste nog ta ett par grenar på din häck” var det sagt då dessa grenar började leta sig ut på vägen. Ett par grenar? “Hur vill du ha det? Om vi klipper en halvmeter från marken ungefär?”
Jaha, menar de alvar? Jag såg ett par veckors jobb framför mig. Men, när eftermiddagen kom smygande så var häcken borta. Vilket jobb, och vilken uppslutning för att klippa ner min häck.
Det kommer att bli fint när häcken växer ut igen. Det blir en liten, lagom stor häck.
Själv så hade jag släpkärran och lastade, lossade samt körde bort riset. Ett par träd på andra sidan vägen fick inleda det hela. Häcken var av hagtorn. Så nu har jag stela fingrar efter alla taggar som letat sig in och mer eller mindre spjälat händerna. En liten olika gjorde att ett finger är dubbelt så stort som de andra. Men det går över, långt innan häcken växt upp igen.

Michelle åkte på släpet. Det behövdes en liten tyngd för att inte riset skulle trilla av. Hon verkade trivas bra i riset. Men, när hagtornen kom på lasset så krävdes det ett sittunderlag. Detta fick vikas dubbelt. För när det låg enkelt så blev det taggar i rumpan. Taggarna var rätt så långa.
Jag ska skriva ett tackbrev och lägga i brevlådorna. Ett tackbrev till alla som hjälpte till och gjorde något på en dag som jag säkert hade behövt hela vintern till annars. Om det räcker. Nu har en häcksax klivit upp på prioriteringslistan. En häcksax som man kan använda lite mera regelbundet än att klippa ner häcken vart tionde år.

 

 

Årskort, till samma pris som en tvådagars-biljett!

I söndags så var det sista dagen, tillika NT:s familjedag på Kolmårdens Djurpark som ju ligger vid Gruvstugan för den som inte visste det. Ja, det är väl öppet en del under höstlovet också, men det räknas väl inte som säsong.
Hur som helst så kunde man köpa årskort till halva priset denna dag. Och det var vi inte ensamma om att veta om. Det var köer hela dagen till biljettkassorna. Vi kom rätt så sent, just för att slippa köa. Men, det visade sig att, även om vi gick in i parken, kom tillbaka när den stängde så var det fortfarande köer.

Det köades i en timme fick jag höra. Det var köer åt alla håll vid biljettluckorna vid den stora parkeringen. Köerna bildade tentakler så att hela biljett-huset såg ut som en stor bläckfisk av något slag. Men, jag tror inte att alla dessa människor som köpte biljetter verkligen gick in i parken denna dag. Många åkte nog hem igen. Ett lite märkligt förfarande kan tyckas, men de ansåg sig väl kunna gå i djurparken tillräckligt mycket nästa år. Fast, är det inte lite väl långt till dess?

Ett årskort kostade denna dag, ungefär lika mycket som en tvådagars-biljett gör under ordinarie säsong. Ja, sedan slipper man ju den hutlösa 50-lappen i parkeringsavgift också. Fast, vill man in på Tropicarium så får man allt lösa separat biljett. Fast, de har ju också årskort som kan köpas året om. De gäller sedan i ett år från inhandlandet. Det får bli nästa projekt kanske. Det var länge sedan vi var inne i ormeriet. frågan är om det är lika mycket nytt där som den nya entrén gör gällande. Jag menar, den är ju utbyggd i stor stil. Fast, något säger mig att det är för att bereda plats åt mera gosedjur, plastfigurer och andra lättsålda produkter som görs av några underbetalda arbetare i något U-land. Men det kanske är ett fel-antagande.

Michelle ville hoppa studsmatta. Det fick vänta. Det var, initialt lite för mycket kö. Så vi väntade till lite senare – när det var ännu mera kö. Fast i det skedet så kunde Michelle köa medan jag köade på annat håll, till att köpa årskorten.

Det finns annars tyvärr en tendens här att det blir mindre och mindre djur. Det blir mera nöjesfält samt lekplats. Den nya linbanan däremot är ju en bra satsning där ju djuren kommer i fokus. Man har inte samma glädje av att åka runt i en linbana för att se på sandlådor, karuseller eller berg-och-dal-banor.

 

 

Det är roligt att kladda med färg!

Vi var en sväng till Kolmårdens kulturella centrum, Sandviken igår förmiddag. Ja, vi var alltså i Hantverksbyn, i marmorverkstaden förstås. Föga överraskande.
Michelle hade en lite rastlös period. Jag kände mig manad att ge henne en idé. Idéen bestod av att hon skulle gå ner till stranden och försöka hitta något att måla. Detta blev en succé även om det kanske inte var så mycket från stranden som målades.

Hon hade med sig någon sten av något slag, i övrigt så bestod hennes grundmaterial av saker från och runt verkstaden i hantverksbyn. Bland annat så blev det en fin tavla av en marmorskiva.

Under tiden som Michelle målade så var där en bekant som passade på att låna lite tryckluft till att laga tvenne punkteringar på ett par cyklar. Själv gjorde jag väl inte särskilt mycket mer än att fotografera, både vid verkstaden men även på Sandviksbryggan.
När det gäller Sandviksbryggan så har jag en idé om en lite spektakulär sak. Denna ska få gå lite i hjärnans beredare och kanske bli realitet i höst. En annan idé, rörande Kolmårdens enda rondell kom i morse. Den är allt lite knepigare, men med alla duktiga människor i Hantverksbyn så borde det kunna gå att lösas. Och tyvärr så faller nog många bra idéer på eventuella kostnader. Detta är lite synd. Men, idéer finns kvar, så länge huvudet fungerar något så när normalt.

Man kan tro att det är guld som glimmar i solskenet. Men det är väl egentligen koppar. För när vi valde färg senast så ville först Michelle ha guldfärg. Men, till sist så ansåg vi att koppar var en roligare färg. Vi köper för det mesta, när vi köper färg endast en eller två färger åt gången. Vi har väl sex-sju sorter hittills. För, man kan knappast köpa allt på en gång. Då blir det en dyr lek. För det ska det vara. Lek. Och det får man säga, att när man får en sprayburk i handen så kommer barnet kladdglädje även till den vuxnes sinnen. Det är roligt att kladda med färg.

Har man inte inspiration till att veta vad man ska göra så ska man nog börja ändå. Det kommer snart. Man hittar snart något som man anser vara värt att fortsätta med. Man låter det hela växa fram.