Påskmat och öl, vad mera behöver man?

Hela påsken var jättebra, varje dag. De olika dagarna var bra på sitt sätt. Men gemensamt för skärtorsdagen, långfredagen och påskafton var att jag inte bara åt otroligt god mat, jag blev proppmätt också. Kanske lika bra att Småfotingarna snodde mitt påskgodis. De fick förresten, redan på skärtorsdagens kväll ge sig ut med GPS i mörkret och leta upp deras påskägg. I det skedet visste jag ju inte, dels att jag skulle vinna mera godis, dels att Michelle ju faktiskt blev kvar hemma till Påskaftons förmiddag. För på påskafton åkte vi in till bussen, igen. Denna gång hade Michelle med sig sin resväska. Denna gång kom hon iväg som hon skulle. Denna gång hamnade hon i Småland hos sin mormor och morfar. (även om hon väl bor hos moster)

Väl hemma igen så startade förberedelserna för kvällens event. Ölprovning med vår lokala ölförening. Jag tog lunch ganska tidigt. En liten skinkmacka med en öl till. Jag hade på känn att den ölen jag tog till lunchmackan skulle dyka upp igen under kvällen, och det gjorde den också. Det var tema, påsköl. Vi provade sammanlagt sex olika sorters öl. Två andra sorter fanns att tillgå innan och efter, som törstsläckare. Dessa ingick inte i provningen.

Till provningen, eller om det var tvärt om hade det dukats upp ett fantastiskt påskbord med allt möjligt man kan önska sig i matväg. Det var mycket gott. Ölen var mycket god. Allt var perfekt. Synd bara att man knappt kunde röra sig efteråt. Men, jag hade väl inte några större planer på att vare sig dansa eller springa maraton.
Jag tog bussen till ölprovningen, och bussen hem. Det gick en buss som väl gjorde kvällen lite lagom sen. Ytterligare en mycket bra dag var till ända denna påsk, och då var det ju ändå två dagar kvar.

 

 

Bort med kycklingen från påsken!

Det är något konstig med äggen under påsk. ja, kanske hela djurriket har fått sig någon form av psykos och gjort någon form av cocktail av sina molekyler, mixat dem med varandras för att sedan få till både det ena och det andra denna helg.

Ja, även människan, som väl i och för sig tillhör djurriket har också fått en liten del av den transformation, denna mix i den genetiska paletten som bildar påskens tavla på den efter första fullmåne efter vårdagjämningen uppspända duken.

---

Det hela började med lite reflektioner redan på skärtorsdagen. Ett albino-ägg. Om detta skrev jag i föregående text. Nog så konstigt med ett ägg som vägrar att bli gult till påsk. Gulan var i alla fall gul, som den skulle.
På långfredagen så var det bridge. Vi spelar bridge varje långfredag på Skogsvikens hotell. Det är en, ganska icke-religiös tradition som vi haft ett antal år. Jag och min partner kom på tredje plats. Detta innebar att jag fick påskägg i pris. Alltså, dessa genetiskt omöjliga äggen med godis i. Men, det konstiga var att jag inte fick smaka en enda lite bit av godiset. Vart tog det vägen när jag kom hem?
Nåja, bortsprungna ägg och ägg som vägrar vara annat än vita må så vara hänt. Bara det inte finns mera att reflektera över en helg som denna. Men, det finns det ju såklart. Som alla dessa kycklingar som ska finnas överallt på påsken. Det är väl den enda helg som folk inte äter kyckling över huvud taget, på hela året. Så, bort med kycklingen. Den tillhör inte påsken.
Nu åt jag förvisso lite kyckling på Långfredagen, men det var ett undantag som, på något konstigt vis ska bekräfta någon form av regel. Fast, det universum som byggs upp under påsken tycks sakna regler totalt, så det lär bli svårt att undanta kycklingen. Lika bra att käka upp den istället.

Äggen tillhör ju påsken, och, som den observante besserwissern säkert redan påtalat så kommer kycklingen från ägget. Således här kycklingen hemma i den gula-gröna påskens gallinspirerade färgprakt.
Nej, säger jag då. Det är nämligen inte en vanlig höna som värpt detta ägg. Och här kommer det genetiska, molekylära hopkoket in. Det är nämligen en jävla hare som springer omkring och lägger ägg till höger och vänster. Och, tuppfan lär inte kunna befrukta dessa ägg. Det blir vare sig kycklingar eller harungar. Ej eller någon form av galande pälsdjur med fjädrar som har långa öron.

Möjligen att amerikanare och andra engelsktalande människor kan ha med kycklingen på påsken, men då endast som ett substitut för haren. Jag menar, “you are a little bit chicken” på engelska översätts till svenska med “du är lite harig”. Och återigen så har vi en hare med, där det förväntas en kyckling som alltså inte finns.

Så till den märkliga transformation av människor. Halva befolkningen genomgår denna process, och skryter med det för fullt på Facebook och andra ställen. Den andra halvan av befolkningen anar en viss ro i hemmet.
Det är alla kvinnor som säger sig bli häxor och tänker fara till Blåkulla. Och, varför de ska ha kattfan med sig, det vet i tusan. Vad har den gjort för ont? Fast, alla dessa löften om att åka till Blåkulla, det är bara en massa tomma löften. De kommer inte längre än en “like” på Blåkullas sida på Facebook i alla fall. Möjligen att de kan dela en bild med något käckt citat också, men annars är allt som vanligt. Och, kattfan lär vakna som vanligt klockan fyra på morgonen, långfredag eller ej. den vaknar, jamar och säger att, nu pissar jag snart i din säng om du inte släpper ut mig, omedelbart. Men ge mig gärna mat först.

Michelle skulle till sin mormor och morfar denna långfredag. Jag skjutsade henne till bussen i Norrköping på förmiddagen innan bridgen. Men, väl inne i Norrköping så konstaterade vi att hon inte hade sin resväska med sig. Det var bara att åka hem och boka ny biljett, till dagen därpå. Men, på så vis fick hon ju med sig lite mera godis, även om det var mig som påskharen hade i åtanke denna gång. Det var ju trots allt jag som hade spelat bridge.

 

 

Ett av äggen var albino!

Den här påsken har vi ätit mera skina än vi gjorde i julas. Och den är inte slut än. Jag började någon vecka innan påsk då jag köpte en liten skinka. Sedan blev det två till. Vid det här laget så har jag en av dem kvar, men vi har alltså snart ätit upp två skinkor. de är förvisso mycket mindre än de man har till jul, men minst lika goda.

Påsken var mycket bra och intensiv. Vi startade med att äta påsk-mat hemma på skärtorsdagen. Vi har gjort så tidigare också. Detta, dels för att jag skulle äta på annat håll de andra dagarna, dels för att Michelle skulle till mormor och morfar på Långfredagen och dels för att vi var hungriga.

Vi hade också bjudit in en vän. Vi avstod då från att garnera skinka nummer två. Vår gäst var nämligen glutenintolerant. Så, skinka nummer två togs i drift. Vi skar helt enkelt upp en del av den och stekte skivorna litegrann.

En märklig sak var det albino-ägg som fanns med bland de vi kokade. Ja, alla ägg är väl vita, men detta var något speciellt med, något som vi inte kunde förklara. Vi hade nämligen lök i vattnet när vi kokade. Det blir ju en fin gul färg på äggen av det. Passande till påsk. Men av de nio ägg som låg i kastrullen med lök så var åtta av dem fint gula. De hade en jämn fin färg över hela skalet. Det nionde var helt vitt. Inte en gul liten fläck eller nyans ens. Det måste ha varit ett albino-ägg.

 

Nu är det hjul (igen)!

Det var halt på vår väg igår. Ren is. Och, inte blev det bättre av att jag har så kallade dubbfria vinterdäck på min bil. Ja, det var vad som följde med när jag köpte den. Och, jag kan bara konstatera att det är värdelöst.

Där vi bor på vår väg är det lite uppförslut. det är det en bra bit. Där fastnade jag när jag skulle iväg igår kväll för att möta Michelle som var hemma hos en kompis. Jag kom ingen vart alls. Till sist så fick Småfotingarna skjuta på bilen samtidigt som vi försökte ta oss upp med bilen till krönet av backen. Därifrån skulle det gå bra att köra. Sedan, på de större vägarna är det ju barmark. Och det gick ganska bra. Vi kom en liten bit upp. Lite åt gången, en halv- en hel meter och ibland bara några centimeter. Småfotingarna fick ta om grepp för varje försök. Men till sist så kom vår nya granne med sin fyrhjulsdrivna bil. Han hade inga problem med att dra oss upp. Ett stort tack till honom.

Även om det var lite småirriterat ett tag, att sitta fast i backen så förde detta faktiskt någon gott med sig. Det gäller ju att få ut det positiva av det mesta. Jag har ju, sedan tidigare konstaterat att jag måste sätta på ljuset på bilen, och sedan komma håg att stänga av det så att inte batteriet dras ur. Däremot så har jag märkt att lyset är på, när det är mörkt. Det har liksom gått igång då, automatiskt. en märklig funktion, tyckte jag. det vore väl bättre om detta hände på dagen, när man inte ser att man inte har lyset på. Naturligtvis så var detta ett litet missförstånd. Men märkligheterna fortsatte att sätta myror i skallen på mig. Nu när jag hade bilen igång, provade att kör, la i friläge och handbroms om vart annat så upptäckte jag att det inte alls var så att det var ljuset som avgjorde om lyset var på eller ej. Det var handbromsen. När jag hade lyset avstängt och alltså endast halvlyset var på så slocknade det när jag drog åt handbromsen. När jag sedan släppte den så tändes lyset igen. Märkligt. Jag kollade detta nu på dagen. Det visade sig vara så även dagtid. Och anledningen till att jag trodde att jag inte hade något lyse på, när bara tändningen var påslagen var alltså att jag kollade detta själv. Jag hade stannat bilen, haft tändningen på och dragit åt handbromsen innan jag gått ut och tittade om ljuset lyste eller ej. Denna gång stannade jag bilen på plan mark, drog inte åt handbromsen och gick ut. Och vips, så hade jag halvljus, även dagtid. Så, om jag inte hade satt mig fast i backen så hade jag alltså inte upptäckt detta. Inget ont som inte har något gott med sig.

Det är annars en ganska fin dag. Kallt men soligt. Det är en kamp mellan nattens kyla och dagens solsken om hur pass fastklistrad vintern är. Och där det är mycket skugga, tja där blir det vinter längre.
Vid Sandviksbryggan börjar det i alla fall så sakta tina upp. Detta, även om det är en liten ishinna varje morgon.
Jag hörde annars, att solen i första hand fick värma upp snön. När de sedan var borta så kunde den värma upp annat. Det lät lite skumt, men det var en meteorolog som sa det så någon form av substans i det fanns väl, får man anta.

Hemma har vi annars jul kvar än. Ja, om man anser att en amaryllis hör julen till. Det var en amaryllis som jag fick innan jul. Den ena stjälken blommade vid nyår ungefär. Den andra först nu. Det är fem stora, fina utslagna blommor på den. Och en sjätte är på väg. Det är en knopp där. Så, nu är det jul igen!

 

“Har du köpt ny bil?”

“Har du köpt ny bil?”
Den fråga får man om man skulle råka hamna i den situationen att man råkar ha en annan bil en den man hade senast man sågs av den som frågade.
Ny bil?
Det är inget nytt med den bilen. En ny bil köper man från en bilfirma, som första ägare. En ny bil har ingen rost, inga små repor i lacken och inte en enda liten buckla. En ny bil har inte gått 15 000 mil.
Nej, jag har inte köpt ny bil. Men det är en annan bil än de förra jag
hade. Jag har bytt bil. OK?

Den här bilen har ett par irriterande egenskaper. Den kräver att man kommer ihåg, först att sätta på lyset när man ska köra, sedan att stänga av detsamma, när man har kört klart. Gör man inte det så kan batteriet ta slut, om den får stå tillräckligt länge med lysena på.
I den förra bilen fanns det ett alarm, en signal som ljöd om man hade glömt att stänga av lyset. Men på den fanns det ju å andra sidan funktionen att halvlyset gick på automatiskt, när man satte på tändningen.

I denna bil finns det också ett ljud. Det är en liknande signal som talar om att en dörr är öppen. Detta kan ara irriterande, speciellt om dörren är öppen medan man försöker prata. Så, om någon står utanför bilen och man själv sitter i den så får man, antingen gå ur bilen och stänga alla dörrar om man vill prata eller så får man stänga dörren medan man sitter kvar, veva ner en ruta och prata den vägen. Ett ytterligare alternativ är att de samtalande sätter sig i bilen och stänger alla dörrar för att sedan inleda konversationen.

Nåja, den funktionen är nog trots allt ganska bra. Men, det hade räckt med att den lilla varningslampan med öppna dörrar hade visats i instrumentpanelen.

I morse så lyste den lampan samtidigt som ljudet lät, i alla fall initialt.
“Michelle, stäng din dörr!”
Michelle öppnande dörren och “drog till den”. Lampan fortsatte att lysa.
”William, stäng din dörr!”
William gjorde likadant. Lampan fortsatte att lysa.
Jag kände på min egen dörr, den var också stängd. Lampan fortsatte således att lysa.
”Vem är det som inte har stängt dörren?”
Nu fanns det bara en dörr kvar. Det visade sig var den som inte var ordentligt stängd. Det var jag som lagt in lite saker i baksätet innan jag satte mig i förarsätet. William stängde den öppna dörren. Lampa slocknade. Michelle svarade på frågan om vem som inte hade stängt dörren och insåg att det ju faktiskt inte var jag. “Det var inte du pappa”
”Stängde du den dörren då?” frågade jag Michelle och syftade på den dörr som var anledningen till att lampa lyste. Nej, det hade hon ju förstås inte gjort. Så, frågan kvarstår fortfarande, “Vem var det som inte stängde dörren?”

 

Årets grillpremiär avklarad!

I år blev årets grillpremiär i uterummet den 9 februari. Tidigt kanske, men inte så tidigt som förra året då det var i januari. Då var det kväll och vi hängde upp ficklampor som belysning.
Jag antar, om jag inte minns fel att jag hade samma kommentar då som detta år. “fördelen med att grilla på vintern är att man slipper att få flugor i ölen” Och det är ju sant.

Jag hade köpt ett paket med ister. Ister är bra att smörja in gjutjärn med. Jag smorde och smorde. Jag hade smörpapper att smörja med. Ja, egentligen så var det bakplåtspapper, men det är väl samma sak. Två gånger fick jag ta nytt papper. För två gånger brann helt enkel pappret upp. Och när ens papper som man smörjer med brinner, då är det bara att ge upp, eller ta nytt papper.

Jag passade på att skala lite potatis också. Men, det fick William ta över och köra i ugnen sedan. Det blev klyftpotatis. Han satte sin dator i köket och såg till att det blev tillbehör till köttet.
Och förra årets attribut till grillningen, tre jonglerbollar fanns kvar på bordet i uterummet. Dessa hade jag lärt mig att jonglera med förra året. Inte bra, men ändå – lite. Det var på ett event som jag fick testa. Och, helt plötsligt så kunde jag kasta tre bollar i luften. Märkligt hur det bara fungerade. Jag köpte då tre bollar som jag alltså hade vid grillen. Dessa övade jag med lite varje gång jag grillade. Och de låg nu där, kvar från förra året. De hade blivit lite fuktiga. Och, i och med att det var vinter, även frusna. Så, med lite isiga och hala bollar så försökte jag mig på lite jonglering i vinterdagen. De var stenhårda, och inte lika mjuka och fina som de var i somras. Men, det gick faktiskt. Lite kom jag ihåg från förra året.

Michelle och Hårbollen var med hela tiden. De andra två katterna var också närvarande men höll sig stilla, och nära grillen. De vet att, när man är vid grillen, så kan det ramla ner något gott. Det har nog inte Hårbollen lärt sig än. Sedan så vill hon ju leka lite. Hon gillar när Michelle är ute med henne.
Michelle hade tagit fram en av de hopfällbara stolar som vi köpte förra året. I dem finns det dryckeshållare i armstöden. Där hade Michelle lite varm choklad som hon gjorde i ordning innan hon gick ut. Själv så hade jag ju, som citatet ovan kanske har antytt, öl i ett glas på bordet.

Märkligt nog så var det snö på insidan av locket till grillen. Det borde ha smält bort, men gjorde väl inte riktigt det. Ja, när man grillade alltså. Fast, det konstigaste var nog hur snön kommit dit. locket var ju stängt.

Lite fläskkarré blev köttet för dagen. Men, jag var ju tvungen att testa stekbordet också. Så, några ägg fick sätta livet till och bli stekta. Och, det är en av de stora glädjeämnena i sin litenhet, att kunna steka på grillen, att kunna steka ute. Det är ett uppskattat moment i sin enkelhet.

Själva måltiden avnjöt vi sedan inne. Vi satte oss framför TV:n och såg på det som den statliga televisionen bjöd på denna kväll. Till maten, som även kompletterades med en god sås tog jag en Freedom IPA som var en mycket välsmakande, och till maten passande öl. Årets grillpremiär hemma är avklarad.

 

40 bullar, blev 16!

I fredags kväll blev det lite pyssel i köket. Inte bara matlagning. Michelle och jag bakade bl.a. lite bullar. Mellan jäsningarna och medan saker och ting var i ugnen så passade hon på att göra lite läxor.

Hårbollen var med vid de olika aktiviteterna och de olika momenten. Tänk, att lite bullbak kan intressera en liten kattunge. Men, om det går så ska man förstås gå en sväng på läxböckerna också. och ibland så lyckas hon göra saker med datorn. Man kan inte lämna den för länge påslagen. En natt, när datorn stod påslagen så hade hon lyckats kommentera ett inlägg på Facebook. Folk trodde att det var jag som somnat över tangentbordet. Men, det var alltså katten.

Bullarna blev riktigt bra denna gång. Och, det var ju ett tag sedan vi bakade just bullar. De tänkte vi ha med oss dagen därpå då det bl.a. blev lite geocaching i Vrinneviskogen. Och, märkligt nog så var det inte jag som frös den dagen. Det gjorde andra så att det räckte och blev över. Men, ger man sig ut i skogen i –5 graders kyla och har enbart tunna jeans på sis så kan det ju tänkas bli en smula svalt om benen.

Bulldegen skulle räcka till ca. 40 bullar. Det blev 16. Det blev med andra ord väldigt stora bullar. Men, de blev som sagt goda. Jag värmde lite margarin så att det blev hanterbart. I det blandande jag lite florsocker och lite kanel. Den smeten, som blev av detta påminde mycket om nougatkräm. Och det fungerade utmärkt som fyllning i bullarna. Michelle målade på lite vispat ägg, och sedan lite pärlsocker. Inga direkta konstigheter. Och det behövs ju heller inte.